Kaplans kamp – till sista andetaget

Vänsterpartisten Mehmet Kaplan blev sjuk i ALS förra sommaren och tvingades lämna både arbete och uppdrag. Men från lägenheten på Norrby följer han fortfarande världshändelserna.

– Så länge jag lever kommer jag att prata politik, säger han.

– Jag mår alltid bra. Jag bryr mig inte om sjukdomen, säger Mehmet Kaplan.

Vid första anblicken verkar det en smula motsägelsefullt. Han sitter i sin stol med händerna slappt vid sidorna och en mask över näsan som hjälper till att trycka in luft i lungorna. Hans egen kraft räcker inte längre för att ta tillräckligt djupa andetag.

Mår bra? Ja, för det har inte bara med kroppen att göra, det är Mehmets bestämda uppfattning. För honom handlar det också om inställning.

– Okej, jag har sjukdomen. Om jag blir ledsen också, så har jag ju två problem. Och går sjukdomen tillbaka om jag gråter? Nej, så då är det bättre att jag skrattar.

Förresten kunde det vara mycket värre, säger han. Han kan fortfarande äta, han tittar mycket på tv och han har gott om vänner på besök. Och han har inte ont.

Vid hans sida sitter, som så ofta, Lennart Andreasson. De har varit partikamrater i Vänsterpartiet sedan 80-talet men har framför allt blivit nära vänner genom åren. Numera tillbringar de mycket tid tillsammans i Mehmets lägenhet, dricker te, tittar på fotboll och löser världsproblem, som de säger.

– Är det någon som är min själsfrände politiskt så är det Mehmet. Och det är jag stolt över, för han är den finaste människan jag känner. Om jag är överens med honom måste det vara rätt, säger Lennart Andreasson.

De var också tillsammans den där dagen förra sommaren när sjukdomen första gången gav sig till känna. Det var ett politiskt möte i Borås djurpark, och trots 25 år i Borås hade Mehmet aldrig tidigare sett parken inifrån.

På väg från mötet gick de tillsammans en omväg för att se lite mer. Mehmet haltade utan att veta varför, och plötsligt ramlade han.

Det blev sjukhusbesök, inläggning, provtagningar och undersökningar. Och tre dagar senare beskedet: ALS.

– Läkarna sa ”Mehmet, du ska dö inom fyra år”, berättar Mehmet.

ALS är en sådan sjukdom. Det finns bromsmedicin men ingen bot, och förloppet är ofta snabbt. Mehmet vet hur det kommer att sluta och berättar helt sakligt.

Men hur är det egentligen att få ett sådant besked? Han svarar med ett konstaterande:

– Jag är inte rädd för döden. Även om jag älskar livet mycket.

Just nu är det oroligheterna i Syrien som upptar mycket av hans tid. Han fnyser när IS, organisationen Islamiska Staten, kommer på tal.

– Den organisationen har ingenting att göra med islam. Ingen som kan läsa koranen kan försvara IS, säger han bestämt.

Live-published photos and videos via Shootitlive(function(){var d=document,b=d.body,s=d.createElement('script');s.src='//s3-eu-west-1.amazonaws.com/shootitlive/shootitlive.load.v1.1.borastidning.js';b.insertBefore(s,b.firstChild);}())

Men idag reser unga män från Sverige till Irak och Syrien för att strida tillsammans med IS. Mehmet känner ingen som har rest, egentligen har han aldrig träffat någon som försvarar IS. Men han har sin teori klar om vad som kan få unga svenskar att stå på IS sida:

– De har problem i sina liv. Ingen som har ett bra och stabilt familjeliv kan göra det. Och så är de okunniga, och en del är ute efter äventyr. En del tror att om de dör i striderna kommer de till paradiset, men det där är bara en stor bluff, säger han.

Försvar är en annan sak, säger han, och menar att kurderna måste få försvara sina städer, byar och gårdar. Dessutom önskar han att omvärlden skulle ingripa till deras hjälp.

– Sverige kan inte göra någonting, men USA kan. Och det måste göras innan IS tar sig fram till staden Kobane i kurdiska Syrien, annars blir det katastrof.

Mehmet Kaplan är själv uppvuxen i den kurdiska delen av Turkiet. Han var aktiv i kommunistpartiet, som då var förbjudet. I början av 80-talet sattes han i militärfängelse. Under tiden i fängelset utsattes han för tortyr och skenavrättningar, ofta på nätterna, och många dygn i följd.

När han väl frigavs fortsatte polisen hålla koll på honom och han förstod att det var dags att fly. Först hamnade han i Libyen, och efter några år där lyckades han ta sig till Sverige. Efter några år i Stockholm kom han till Borås.

I Turkiet var han busschaufför och han återgick till samma yrke i Borås. Med tiden blev han känd i Borås, som ”den glade busschauffören”.

Eller kanske den snälle busschauffören. För Mehmet har aldrig nekat någon att åka med, inte heller den som har glömd plånbok eller utgånget busskort.

Och då och då har det hänt att han stannar till längs vägen där någon stretar fram i mörker, kyla eller ösregn och öppnar bussdörren med ett karaktäristiskt ”Tjena kompis, hoppa in!”.

– ”Men jag har inget busskort med mig”, säger de, och då säger jag att jag ska ju ändå köra den vägen, säger han med ett leende.

En annan gång körde han nattbussen från Göteborg, kom till centralen och såg hur ett par kvinnor med barn klev av. Mehmet blev orolig: det gick ju inga fler stadsbussar så sent. Det slutade med att kvinnorna och barnen fick kliva på hans buss igen, och så tog han en extra tur så att de kom hem ordentligt.

– Du har igen det nu, säger Lennart Andreasson och klappar sin vän på knät.

Och så berättar han: nu, sedan Mehmet blev sjuk, har en strid ström av blommor, choklad och besökare hittat fram till lägenheten på Norrby. Många är vänner, men andra är mer eller mindre okända. Då är det passagerare han har kört genom åren.

– Folk har frågat sig fram och undrat vart den där glade chauffören har tagit vägen. Mehmet låg inlagd på sjukhuset nyligen, då kom två stycken han inte ens kände igen. Och här hemma har det säkert varit minst 20 stycken, folk som han inte känner. Jag tycker det är fantastiskt. Vi skojade om att vi får införa trängselskatt här, säger Lennart.

Det har förstås också varit gott om besökare som Mehmet känner, för han känner många människor. I många år har hans dörr stått öppen för folk som behöver hjälp: ungdomar som hamnat på sned, grannar med praktiska problem, vänner med ekonomiska bekymmer. Genom att gå i borgen för andra har han till och med själv hamnat hos kronofogden.

Men för honom är det viktigare att försöka hjälpa andra. Det är den största glädjen, säger Mehmet:

– Du vet, man kan inte bli glad av bilar och pengar. Att ha en lyxbil är bara bekvämt, det är inte glädje. Det finns inget bättre än att göra människor glada.

Ett gott ideal. Men hur lär man sig att faktiskt leva så? Jo, man bestämmer sig:

?Det finns en massa olika känslor i våra hjärnprogram. En del är onödvändigt och det kan man ta bort, som hat, avundsjuka och egoism. Argprogrammet kan man också ta bort, ilska löser aldrig någonting, säger han.

– Jag tror verkligen att man kan ta bort den delen av sitt tänkande. Eller minska den. Du vet, man får utforska sin hjärna, bläddra lite i den. Då hittar man rätt.

Av omsorg om sina vänner vill han först inte gärna fotograferas med andningsmasken på. Han är rädd att det sätter sjukdomen i fokus, och att det ska göra hans vänner illa berörda.

På samma sätt ville han i början inte så gärna tala om sjukdomen. Folk omkring honom blev ledsna, och det mår ingen bättre av, resonerade han. Nu är det svårt att bortse från sjukdomen, åtminstone vid en första anblick. Och han har inte något behov av att hålla den hemlig.

– Nej nej, det är ingen hemlighet. Jag har inget att skämmas för. Mina vänner blir ledsna, men jag vill inte tillåta det. Jag vill att vi ska skoja och ha det som vanligt när vi umgås, säger han.

– Det är klart att det är sorgligt, men det är aldrig tungt att hälsa på Mehmet. Hans inställning smittar av sig, inflikar Lennart Andreasson.

I augusti var han en av dem som hoppade på Ice bucket challenge, för att fästa uppmärksamhet på ALS och behovet av forskningspengar. Det blev en hink iskallt vatten över huvudet vid valstugan, mitt under valrörelsen.

– Ja, jag kollade med Mehmet först och han tyckte det var en bra idé, så då var det självklart att göra det.

Mehmet hade en annan idé för egen del: han kontaktade ett forskningsteam för att erbjuda sina tjänster.

– Jag tyckte att det skulle vara bättre att de provar på mig än att göra experiment på oskyldiga möss, men så får man visst inte göra. Så jag hoppas de kan använda min kropp när jag dör i stället.

Då och då kommer han ut på en promenad, men den mesta tiden tillbringar han inne i lägenheten. Genom fönstren på sjunde våningen ser Mehmet stora delar av Norrby, också huset han bodde i tidigare på Östgötagatan. Men den lägenheten blev alltför trång när han fick sin stol och dessutom behövde mer hjälp av de personliga assistenterna.

I våras gick flytten till en lägenhet som är större och bättre anpassad och nu är assistenterna på plats dygnet runt. Mehmet är särskilt nöjd med att han har kunnat ge jobb åt bekanta som var arbetslösa.

– Ja, se där att jag kan hjälpa folk fast jag är sjuk, säger han och skrockar belåtet.

Han säger att han inte har något emot att ha dem hos sig och att det inte är svårt att ta emot hjälp. Däremot gillar han inte tanken på att vara chef och arbetsgivare. Han vill att hans lägenhet ska kännas som ett hem, inte en arbetsplats.

– Jag vill inte ge order till någon, så jag har bett dem att se mig som en gammal pappa som behöver lite hjälp. Det händer att de tittar in även när de inte jobbar.

På väggen i det kombinerade sovrummet och vardagsrummet hänger bilder på Che Guevara, Karl Marx och Lenin. Politiken har varit ständigt närvarande i hans liv, och det är den fortfarande. Under valrörelsen tittade han ner i Vänsterpartiets valstuga på torget och Lennart Andreasson tog med Mehmet ut för att dela ut valsedlar på valdagen.

– Men valresultatet var vi inte så nöjda med, muttrar Mehmet.

De har ägnat mycket tid åt att diskutera och analysera tillsammans efter valet. De stora framgångarna för Sverigedemokraterna skrämmer.

– Det är ingen som har sett de här människorna som röstar på SD, som har talat med dem. Jag är självkritisk mot vårt eget parti också, vi kanske har varit för tysta eller för svåra att förstå, säger Lennart.

– I valrörelsen satsade vi mycket på välfärden, men det var vi tvungna till. Vi har världens bästa välfärd, och om vi förlorar den kan vi aldrig få den tillbaka, säger Mehmet.

Han har alltid pratat politik med människor omkring sig. Rättvisa är hans högsta ideal och för egen del har han levt som han har lärt, aldrig strävat efter rikedom eller ägodelar.

– Är det någon som någon gång har sett en fågel göra två bon? Nej, men vi människor ska ha allting. Kapitalister vill alltid ha mer än de egentligen behöver, säger han.

Han har aldrig fört någon politisk kampanj för egen del och ofta undanbett sig placeringar högt på partiets listor. Trots det har han blivit invald i kommunfullmäktige flera gånger, tack vare personkryss.

Nu är kommunfullmäktige ett avslutat kapitel. Men pratar politik gör han fortfarande, till exempel med alla de besökare som tittar in i lägenheten.

– Så länge jag lever kommer jag att vara aktiv. Hela mitt liv har jag kämpat för andra, och jag tänker inte sluta nu.

Han säger det med ett skratt och det glimtar till i de mörka ögonen ovanför andningsmasken.

– Det gäller att kämpa till sista andetaget.