"Folk tror att ADHD bara är ett påfund"

Allt fler får i dag diagnosen ADHD. Kurvan stiger brant i hela landet och ökningen är störst bland vuxna.
– Jag misstänkte det ganska länge, men tänkte att jag klarar mig. Men det gjorde jag inte, säger Camilla Larsson i Sjömarken som fick sin diagnos för fem år sedan.

Borås

Matte var värsta ämnet och skolan fick henne att känna sig dum och tog bort allt självförtroende. De flesta lärarna såg henne inte ens.

– En lärare frågade vid ett tillfälle under högstadiet hur jag mådde. De övriga valde nog att inte se.

Det var först när hon var 25 år som hon kände att hon kanske vågade ta ett steg fram och började läsa in gymnasiekompetensen på komvux. Där fick hon det stöd hon behövde och studierna gav Camilla blodad tand. Hon fortsatte på universitetet, tog en fil kand. och samlade allt som allt ihop inte mindre än 300 poäng.

– Men jag avslutade inte mina kurser. De fattas någon poäng här och någon där. Jag har väldigt svårt att få saker gjorda utan yttre press. Hann jag inte med tentan, siktade jag på omtentan i stället.

Camilla var också aktiv idrottare och tävlade i backhoppning, samt var tränare och hade plats i olika kommittéer inom sporten.

– Var det kul, så sade jag ja till det mesta, men jag har aldrig varit speciellt bra på att slutföra något. Jag var ständigt igång, men det blev för mycket, säger Camilla Larsson som sjukskrevs för stress, utbrändhet och panikångest med olika insatser och terapier som följd.

Men det först när yngsta dottern utreddes för ADHD som hon började reflektera över att det kanske gällde henne också. Då hade den äldre sonen redan fått sin diagnos, Aspergers syndrom, och Camilla hade börjat informera sig om neuropsykiatriska funktionshinder, NPF.

– Jag kände igen mig i min dotter och började tänka, att jag aldrig varit speciellt fungerande. Så jag gick till vårdcentralen i Sandared och sade att jag ville ha en utredning om ADHD.

Utredningen, som gjordes i Falköping, visade vad Camilla misstänkt, hon hade ADHD.

– Att jag hade ADHD var jag inställd på, men inte att jag hade det så allvarligt.

Under livets gång hade Camilla lärt sig att kompensera och kamouflera sitt handikapp.

– Man blir en mästare på att vara något som man inte är och hitta på olika strategier för att hålla skenet uppe. De flesta kvinnor jag träffat som har ADHD, säger att det går bra till en viss punkt. Sedan går det inte längre. Det gick bra för mig när jag var ensam, de stora problemen kom när barnen kom.

Då skulle Camilla ha kontroll och få struktur och organisation över dagen. Kläder skulle tvättas, mat lagas, barnen hämtas och lämnas vid dagis och skola, lappar skulle fyllas i och skickas tillbaka, med mera.

Sen ADHD-diagnos.

– Det var panik. Om en pappa glömmer att ta med utflyktskläder till dagis, så skrattar personalen och tycker det är okej, men inte om en mamma gör det, säger Camilla och förklarar att hon vet precis vad som gäller.

Dagis ska på utflykt – hon behöver packa ner extrakläder. Men hon kan inte få de två delarna att passa ihop. När det är dags att gå kan kläderna ligga kvar i tvättmaskinen.

– Jag kan inte fixa det, säger hon och tillägger för säkerhets skull:

– Jag är inte dum i huvudet.

I dag flyter livet något lättare. Camilla tar tre sorters ADHD-mediciner som bland annat hjälper henne att slå av på takten och få längre startsträcka mellan tanke och handling.

– Medicinerna är inget botemedel, men gör så att man har lite mer uthållighet. Tidigare kanske jag bara gjorde saker, nu tänker jag efter lite mer och hoppar inte på olika saker lika lätt. Min hjärna går så fort hela tiden. Jag hinner inte tänka färdigt en tanke, innan nästa kommer, förklarar hon.

– När jag fick diagnosen tänkte jag ”Vad bra, nu kan jag få förståelse och hjälp utifrån”. Men så blev det inte. Kunskapen om neuropsykologiska sjukdomar är överlag jättedålig i samhället. Det finns folk som fortfarande tror att diagnosen inte finns, att den bara är ett påfund.

Camillas övriga hjälpmedel för att strukturera sitt liv och sin vardag är datorn och mobiltelefonen. Där finns skolschema, kom-i-håg-listor, mötestider och påminnelser av olika slag inprogrammerade. Utan den hjälpen kan Camilla glömma tvätten i tvättmaskinen i fyra dagar eller koka makaronerna i en timma.

Varför tror du att så många fler får diagnosen ADHD i dag?

– Det beror helt klart på kunskapen. När jag var ung fanns inte de här diagnoserna, men problemen fanns där lika väl.

Hon är övertygad om att hennes ADHD och barnens diagnoser är genetiskt betingade. Fler i släkten har diagnosen och Camilla är övertygad om att många har samma funktionshinder även om diagnos inte ställts.

Camilla Larsson är ordförande i relativt nystartade lokala stödföreningen för dem med NPF, Attention. Det hon särskilt brinner för är de drabbade barnens situation i skolan.

– När det gäller skolan kan jag gå i taket riktigt, för skolan är så viktig. I dag slås de här barnen ut i skolan. Okunskapen om ADHD i skolan är överlag mycket stor. Jag har stridit för mina barn oerhört mycket.

Trots alla sina studier och högskolepoäng har Camilla svårt att hitta en plats på arbetsmarknaden. För närvarande är hon arbetslös.

Vad önskar du dig av samhället?

– Förståelse och kunskap, och att det skulle finnas plats för någonting som inte är det normala.