Boråsfotografen Pontus Höök om terrorattackerna - 10 år efteråt

För tio år sedan inträffade det ofattbara i New York. Två flygplan kraschade rakt in i World Trade Center och förändrade staden och dess invånare. Livet har gått vidare och i dag är Ground Zero en byggarbetsplats. Där ska nya skyskrapor resas. Men exakt där Twin Towers stod finns nu istället Two Footprints – en minnesplats med två bassänger med vattenfall. Pontus Höök, född i Tranemo men nu New York-bo sedan många år, berättar att de flesta varit överens om att det skulle byggas nytt på området.

– Om det bara stått tomt, hade det blivit en ständig påminnelse, som en stor gravplats. Men det har varit många turer om vad som ska byggas. Det är många som ska vara med och bestämma. Det fanns ett förslag om att det skulle byggas en moské i närheten, men det var många som protesterade och det blev skriverier om hur det vore ett slag i ansiktet på de anhöriga.

I amerikanska medier uppmärksammas tioårsdagen stort, med extra bilagor och mängder av dokumentärer med nya vinklar.

– Det ska bli skönt när den här dagen har passerat, det blir nästan för mycket nu.

Den 11 september 2001 vaknade Pontus Höök av att hans fru Annelie väckte honom. Utanför var det soligt, T-shirtväder – en vacker, typisk septemberdag i New York.

– Kom, kom du måste se det här.

– Hon pekade på teven där man precis kunde se hur det andra planet flög in i Twin Towers. Jag kunde inte fatta det, det kändes som en dålig Hollywoodfilm.

Strax efter sprang han tillsammans med Annelie upp på taket till byggnaden. Där stod redan flera andra. Där kunde de se hur det steg upp rök från det andra tornet.

– Då insåg man att det var på riktigt, det var som en örfil i ansiktet.

Han beskriver hur han inte riktigt ville förstå vad som hände, hoppades på ett lyckligt slut.

– Innerst inne visste man ju men jag vill inte förstå, jag tänkte att det är väl bara att släcka branden.

På taket hade de Twin Towers söder om sig. Åt norr hade de Empire State Building.

– Det var som om vad som helst kunde hända. Man vände sig om hela tiden och bara väntade på att ett plan skulle flyga in där också.

Pontus hoppade in i en taxi och åkte hem till sin lägenhet i Midtown, där hans kamerautrustning fanns och vände tillbaka ner mot Twin Towers. I taxi stod radion på och han hörde rapporter om hur det första tornet föll ihop, och om hur ett annat flygplan åkte in i Pentagon. Han minns hur ?taxichauffören satt med händerna i ansiktet och bara ruskade på huvudet.

– Det var som om tredje världskriget brutit ut. En chockerande känsla.

På väg ner fick Pontus en känsla av att den tidigare hektiska trafiken lättat. Det kändes tomt på gatorna. Men när de närmade sig kunde de se människor komma emot dem, chockade och täckta av aska och damm.

– Vi stannade i Tribeca, ungefär 20 kvarter ifrån tornen. Folket jag mötte hade glasartade blick, helt tomma i ögonen.

Pontus tog upp sin kamera och började fotografera Där på gatan mötte han en annan svensk fotograf som kommit ner snabbare till området. Han hade varit där när toppen på det första tornet vek sig och hela skyskrapan sedan rasade ner.

– Han berättade att han trodde att han skulle dö. När han såg att det rasade samman, sprang han för sitt liv, snubblade längs vägen och tappade sin väska med utrustning. Han stannade och trots att den bara var två meter bakom, så lämnande han den och tog skydd.

Kollegan var chockad och lämnade området. Pontus stannade kvar och fortsatte fotografera. Plötsligt såg han i kamerans sökare hur det andra tornet rasade samman

– Det var så konstigt, för jag kommer inte ihåg att jag hörde ljudet. Jag trodde att det skulle dåna rejält när en skyskrapa faller ihop, men allt jag hörde var folk som skrek bakom mig.

Efteråt rörde sig Pontus närmare området, men bara några kvarter.

– Jag gick inte ner i gröten utan höll mig på distans. Jag hade en sådan olustkänsla, speciellt efter att ha träffat min kollega. Jag var där i en, två timmar, i chocktillstånd och uppjagad.

Väl hemma föll bitarna på plats. Han kramade om sin Annelie och fällde en tår.

– Det var så intensivt att komma hem.

Egentligen skulle Annelie på ett möte samma dag i World Trade Center.

– Klockan ett skulle hon ha varit där, men ja, det blev ju inte av. Man inser hur skört livet är.

Dagarna efter gick Pontus på autopilot.

Det blev mycket jobb.

– Det var en konstig tid efteråt. Vi var ute ett gäng och åt ?på Fifth Avenue, och när vi satt där såg vi hur ett 20-tal personer kom springande. Det var Empire State Building som blivit bombhotat.

Sällskapet lämnade bara mat och dryck på bordet och sprang ut.

– Helt sjukt när man tänker på det, men man vågade inte ta några risker. Det var ingen bomb, men man blev hela tiden påmind av vad som hänt.

Terrordåden svetsade samman invånarna i New York. Folk hjälpte till och drog sitt strå till stacken. Många frivilliga hjälpte till att röja upp i staden och vid Ground Zero. Hans kollega som tappat sin dyra utrustning trodde aldrig att han skulle återse den, det var ju New York.

– En vecka efter fick han ett samtal från någon som hittat väskan och att han kunde hämta den. Min kollega trodde inte sina öron. Och sedan när han skulle laga utrustningen trodde han att det skulle bli dyrt. Men det bjöd Canon på det eftersom de hörde att han varit vid Ground Zero, och tackade honom för hans insats.

– Det fanns en gemenskap i staden, det var något som vi upplevt tillsammans.

Samtidigt tänkte Pontus att New York aldrig skulle bli sig likt igen.

– Men så en dag sprang jag på en oförskämd newyorkare, och då blev jag överlycklig. Allt var som det ska igen.

När Pontus ser tillbaka på de gångna åren konstaterar han att de gått snabbt. Tiden efter 11 september fick han berätta om sina upplevelser om och om igen. Sedan dess har han inte talat så mycket om det, utan försökt undvika det.

– Men nu känns det bra, det är viktigt att få prata mer om det. Minnena kommer alltid att finnas kvar. Och vi hade tur, vi förlorade inga anhöriga som så många andra gjorde.

Trots terrorattackerna fanns det inga tankar om att flytta tillbaka till Sverige.

– Jag hade precis träffat Annelie då, och hon var egentligen på väg hem. Men hon blev kvar, vi blev kvar så ”9.11” påverkade oss i en annan riktning kan man säga.

Nu bor de tillsammans i samma lägenhet och bara väntar på att det andra barnet ska se dagens ljus.

– Beräknad födsel är den 8 september, det är lite livets ironi att vårt barn föds så nära tioårsdagen. Samtidigt är det fint på ett sätt, att cirkeln sluts och att det kommer ett nytt liv.