Majoriteten är emot minkfarmer

I ett av de två svar som kommit på min insändare om att förbjuda pälsfarmning skriver Peter Tagesson och Birgit Jönsson från LRF att svenska minkar har det bra. De skiljer sig därför från en stor majoritet av svenska folket – åtta av tio svenskar är emot att minkar stängs in i små nätburar och dödas för sin päls.

Det andra svaret kommer från Johan Dalén på Svensk minknäring, som har betalt av pälsindustrin för att försvara den med alla medel.

Enligt LRF spelar det ingen roll för minkarna vad deras kroppar ska användas till. Det må vara sant. Men minkarna bryr sig definitivt om allt lidande de utsätts för under livet. För dem spelar det roll att aldrig känna fast mark under fötterna, aldrig simma, jaga eller uppleva någon som helst frihet. Och det spelar roll för dem att de dödas.

Minkarna kämpar förgäves emot när de kastas ner i gasbehållaren. Det syns på de klösmärken som täcker insidan av lådorna. De etologer och veterinärer som Dalén själv hänvisar till kan intyga att koldioxidgasen är en välkänt plågsam avlivningsmetod. "Ingen är intresserad av att minken får en plågsam död”, skriver LRF-debattörerna. Men koldioxid är billigt – och pengar bryr sig minkfarmarna om.

Dalén påstår att vi talar osanning samtidigt som han själv för fram uppenbara felaktigheter och förvridna sanningar. "Minkar har inte mer simhud mellan tårna än hundar”, påstår han. Försök hitta en biolog som förnekar att minkar är semiakvatiska djur.

Och försök hitta en etolog som säger att domesticering förändrar en djurart så att dess naturliga beteenden försvinner.

I det fria lever minkar ensamma på stora ytor, på farmerna hålls de inpå varandra i små nätburar. Det Dalén kallar "naturlig parning” innebär att en minkhona sätts in i en främmande hanes bur.

Äkta päls ger tre till tio gånger så stor miljöpåverkan som fuskpäls. Skinn är inget "hållbart naturmaterial”, som LRF hävdar. Det är en hårdprocessad kvarleva från en individ som inte ville dö.

Daniel Rolke, Djurrättsalliansen