Anela Murguz: Reaktionerna mot prins Harry börjar gå överstyr
Visst finns det större problem i världen. Krig, inflation och klimatförändringar. Men utgår man ständigt från de värsta exemplen framstår vi alla som bortskämda. Just ordet bortskämd är det ord som kanske återkommit flest gånger när det gäller att beskriva prins Harry och hans fru Meghan.
När de lämnade det brittiska kungahuset i början av 2020 skrev jag en kritisk ledarartikel om det. När de gjorde sin omtalade intervju med Oprah året därpå var jag återigen kritisk. Och jag blev inte mer smickrad av Netflixdokumentären som kom strax före årsskiftet.
Trots det upplever jag den massiva kritiken mot paret som överdriven i många delar. Vad har prins Harry gjort egentligen? Vilket brott har han begått? Jag kan inte låta bli tanken att Harry massakreras i media och på sociala medier för att han gör det hans mor en gång gjorde och har kommit att hyllas för i efterhand.
Just mammans död har visat sig ha stor betydelse för prins Harry. Föga förvånande kanske, men med hans nya bok Spare, eller Den andre som boken heter på svenska (Albert Bonniers förlag), får vi veta mer om den livsomvälvande natten som förändrade både honom och det brittiska samhället.
Första delen handlar om denna natt, 30 augusti 1997 då hans mor prinsessan Diana omkommer i en bilolycka i Paris. Och jag slås över hur påfallande lika erfarenheter jag och reserven (spare betyder reserv och syftar på hans ställning i successionsordningen) har. Våra diametralt olika liv, till trots.
”Kanske beror det på att män inte förväntas visa sig vara svaga och sårbara. Eller kanske är det så enkelt att han, till skillnad från sin mor, inte är död.”Anela Murguz
Jag var nästan lika gammal som prins Harry var den natten Diana dog när jag drabbades av ett dödsfall i familjen. Likt Diana dog min familjemedlem bokstavligen över en natt. Jag känner därför igen den chock som det innebär att lägga sig som vanligt en kväll, för att morgonen därpå vakna upp i en helt ny verklighet. En livslång mardröm.
Men på den punkten är jag också mer privilegierad än prins Harry. Allt guld, alla kronor och röda mattor till trots. För medan jag fick hantera min sorg i lugn och ro tvingades han dela sin sorg med miljontals främlingar som egentligen inte kände hans mamma. Då var han mer utsatt än vad många av oss andra, vanliga ”dödliga”, har varit.
I en intervju med den brittiske journalisten Tom Bradby berättar prins Harry om det absurda i alla de blöta händer han skakade i samband med begravningen. Det var ju tårar, insåg han samtidigt som han berättar att han bara grät vid ett tillfälle efter Dianas död.
Kungafamiljens välkända motto som påstås tillämpas mot pressen – att aldrig klaga, aldrig förklara – framstår här som något som även tillämpades i det privata. Frågan är hur hållbart det är. Det låter som uppbyggt för ett uppror, förr eller senare.
Prins Harrys historia visar att de barn som fostras i detta system, i denna institution en dag växer upp. Somliga rättar sig i ledet. Andra blir självständiga och kritiskt reflekterande individer. Hur kan alla dessa Harry-kritiker vara så säkra på att det är bortskämdhet vi ser, och inte det senare nämnda?
Handlar det kanske i stället om det faktum att prins Harry är en man? Och att män inte förväntas älta om sina sårbarheter? Särskilt inte offentligt?
För när prinsessan Diana förde sitt krig mot det brittiska kungahuset i offentligheten skedde det i en tid då medvetenheten kring kvinnors rättigheter, psykisk ohälsa och skeva kvinnliga kroppsideal ökade i samhället. Hennes historia av oförrätter; ätstörningar, förlossningsdepressioner och en bedragande make, var i det avseendet helt rätt i tiden. Hon fick folket på sin sida.
När hennes son tar denna kamp till en ny nivå möts han inte av samma förståelse och kärlek av folket, i synnerhet inte av det brittiska folket. Kanske beror det på att män inte förväntas visa sig vara svaga och sårbara. Eller kanske är det så enkelt att han, till skillnad från sin mor, inte är död.
Förutom att avbryta Tom Bradby ständigt lyckas prins Harry komma med motstridiga uttalanden mer än en gång under den enskilda intervjun. Han vill ha en familj – inte en institution. Men säger samtidigt att han tror på monarkin. Han anklagade kungafamiljen för rasism under Oprah-intervjun. Men irrar nu om omedveten partiskhet (unconscious bias). Han önskar sig ett privatliv. Men fläker samtidigt ut sig så fort han får ett tillfälle. Han har en stark aversion mot media, och anklagar till och med medier för att ligga bakom Dianas död. Men använder sig nu av journalister för att få fram sin version.
Och så går det. Gång på gång. Men betyder det att allt prins Harry säger är nonsens?
Nej. Av reaktionerna att döma verkar han träffa en öm tå.
