Agnes Lidbeck: "Att skriva om någon man inte tycker om är som att dissekera en levande groda”

– Jag är kanske en ganska kallhamrad person, säger Agnes Lidbeck. Och låter ganska nöjd.

Vi möts på en av de dyrare restaurangerna på Stocholms centralstation - nära Agnes Lidbecks arbetsplats i Gamla Stan. Förra våren kom hennes debutroman ”Finna sig”. Från omslaget (kokboksrutigt med fettfläckar) till slutet är det en hårt driven, strängt genomförd bild av Annas liv, styrt och granskat enbart i förhållande till hennes roller som älskarinna, mor, vårdare. Man får inget veta om hennes jobb, uppväxt och vänner. Men de regler som styr henne är skoningslöst uttalade som självklara fakta, i en sorts manual.

”Mamman skall...””Vårdaren skall...””Det genomsnittliga paret skall...”

– Jag hade en skrämmande insikt om att det jag skrev var en dystopi. Något som utspelar sig i en framtid där reglerna blivit öppet uttalade. Men om reglerna i ”Tjänarinnans berättelse” handlar om de yttre, så skriver jag om de inre.

Agnes Lidbeck vet exakt när romanen ”Finna sig” föddes. Det var dagen innan jul, hon var gravid med sitt tredje barn och stod vid spisen och stekte köttbullar. Till saken hör att hennes barn hatar hemgjorda köttbullar: ”Men är det jul så är det”.

– Då fick jag en klar och tydlig mening i huvudet. ”Anna är inte en mamma som röker under fläkten” .

Agnes Lidbeck släppte stekspaden och gick raka vägen till datorn (”trots att jag lovat mig själv att aldrig gå ifrån barnen för att skriva”). Hon skrev tre sidor på raken ”Anna kom som en färdig person”. Fem utkast och sex månader senare var boken klar. Det var inte bara ett personporträtt. Litteraturvetenskapligt och estetiskt hade hon siktet klart.

– Kan man ge läsaren klaustrofobi på 200 sidor, eller måste man skriva 800? Och hur mycket kan man komprimera, stilisera och fortfarande ha en levande personlighet? Som en snickare undrade jag: kan jag bygga det här?

Annas liv är låst, inrutat, passivt bortom självutplåningens gräns. Hennes enda sexuella makt är att säga nej, hennes älskare både binder henne och förminskar henne. Böcker som inspirerat? ”Historien om O”, ”Anna Karenina” ”Tjänarinnans berättelse”och kioskvältaren ”50 nyanser av grått”.

Agnes Lidbeck är förvånad över att boken så snabbt blev använd i feministiska diskussioner.

– Jag är inte feminist, snarare humanist. Och jag ville visa att om det inte är en rik miljonär med grå sidenslips som binder oss, så är det vi själva som drar åt den inre slipsen. Män är förstås också hårt styrda av sina regler. Det är vad jag skriver om just nu.

Var det smärtsamt att skriva boken? Agnes Lidbeck lyser upp:

– Jag är nog en ganska kallhamrad person. Att skriva om en person man ogillar är för mig som att dissekera en levande groda: man vill skära så nära hjärtat som möjligt, men skär man för nära kan den dö.

Agnes Lidbeck har slagits mot inre regler av helt annat slag. Hon läste i Lund 1999 till 2005. Historia, psykologi men mest litteraturhistoria. Hon började själv skriva på allvar i 12-13 årsåldern. Hon höll på till 22-23. Då hade hon skickat in en lyriksamling. När förlaget visade intresse backade hon.

– Jag slängde allt jag hade skrivit i en papperskorg . Jag bröt helt och sedan gjorde jag ett uppehåll på tio år.

Att skriva blev plötsligt en realistisk möjlighet:

– Och jag insåg hur mycket tid som skulle försvinna. Att skriva är det roligaste jag vet, men jag ville ha mera av livet, barn, ett jobb som inte hängde på stipendier. Så jag bröt och tänkte att det här beroendet av att skriva, nästan som beroendet hos en alkoholist, skulle försvinna.

Det försvann inte. Hon brödskrev, jobbade med ord som copywriter.

– Nästan helt lyckades jag sluta. Men bara några år efter att min pappa dog insåg jag att det fanns så mycket jag ville skriva. Jag blev sjukskriven och insåg att jag lade 80 procent av min kapacitet på att inte skriva. Så om jag började skriva skulle jag kanske frigöra lite av den energin.

– Jag får stockning i huvudet om jag inte skriver. Det är som en diktafon som ligger i huvudet och skriver och blir full om jag inte skriver ner den, då ligger den där och skvalpar. Jag kan inte få bort den.

Nu har hon försökt skapa en balans mellan skrivandet – och tre barn på 7, 5 och 2 år.

– Jag har dem varannan vecka. När de inte är hos mig får jag skriva hur mycket jag vill. När de är hos mig får jag skriva en timma om dagen. För att inte låta det svälja allt som det skulle kunna göra. Och så jobbar jag heltid.

Idag jobbar hon som analytiker på Svenska Institutet, jobbar med Asien och Mellanöstern. Hon trodde aldrig att hon skulle skriva en roman. Tills hon kom på att hon kunde skriva en roman som inte var dialogbaserad och händelsedriven, utan en beskrivning av en person.

–Jag tror ju inte det händer så mycket i livet. Det är inte så realistiskt med en roman där en person genomgår dramatiska händelser och lär sig något och vaknar upp som en ny person. Det handlar mycket mer om vilket tonfall folk använder när dom talar om att köpa tomater, än om att vi alla skulle gå runt och diskutera gud och de stora frågorna. De stora konflikterna ligger i de små detaljerna. Och det är vad jag vill skriva om.

Boken är obarmhärtig och genomträngande, koncentrerad som buljongtärningar på märgben. Det finns enstaka repliker, drivet ligger i Annas inre. ( Bokens titel var från början ”Subjektet”.) Agnes Lidbeck ser inte Anna som något ideal:

– Jag ville se hur osympatisk kan jag göra henne utan att folk tappar intresset för henne. Samtidigt vill jag förstå och sympatisera med Anna - hennes obehaglighet, passivitet och bristande självbild. Det jag kämpade med och som var svårt att skriva, det var reglerna att ta spjärn mot utan att bli fördömande mot henne.

För att kunna skriva om reglerna som styr oss måste man ha förmågan att se dem?

– Jag är från en extremt konventionell borgerlig miljö. På sitt sätt en tillåtande miljö för kvinnor, mamma har alltid jobbat mycket, men samtidigt finns arvet av vad man förväntas vara som kvinna. Kvinnlig vrede är ganska förbjudet, känslor inget man uppmuntrar.

Agnes Lidbeck passade inte in i det. Vilket gav henne perspektiv och distans.

–Jag har aldrig lyckats vara som de andra Brommatjejerna i marinblå tröjor på skolgården. Jag hamnade i slagsmål och kunde aldrig hålla käft. Och det har jag kämpat jättemycket med, att vara misslyckad i hur man spelar upp kvinnlighet. Nu är jag 37 år och fri att forma mitt liv som jag vill.

”Finna sig” blev nominerad till DN:s kulturpris 2017. Och hennes nästa roman kommer redan i vår. ”Förlåten”. Den här gången handlar det om kvinnors förhållande till varandra. En diktsamling ”Ur” kommer i maj.

Dedikationen på försättsbladet?

– Min bästis, Karin. Jag har alltid lovat henne att om jag ger ut en bok ska jag dedicera den till henne.