Isabelle Ståhl: ”Att hela tiden vara beredd på att allt man har kan försvinna”

Isabelle Ståhls debutroman ”Just nu är jag här” beskriver både drömmen om närhet – och frånvaron av den. Huvudpersonen Elise lever i en obeständig tillvaro. Hon lånar lägenhet i förorten och är van att flytta runt med några Ikeakassar, har ständigt Tinder och Facebook närvarande (”700 Facebookvänner och ingen att ringa” ) och får korta jobbinhopp via SMS. Sex nämns i förbifarten, liksom droger och läkemedel. Det är en tillvaro beskriven ur jagperspektiv. Isabelle Ståhl lägger handen på sin egen axel:

– Jag får väldigt väldigt mycket frågor från folk som kommer fram, lägger handen på mig och säger: ” Jaa, det känns ju som att jag känner dig nu.” Men det är ju en roman! Så jag har inget att svara när de säger:” Varför? Har hon någonsin varit lycklig?”

Isabelle Ståhl väljer att träffa oss på ett trångt, överbefolkat café i ett 1700-talshus. Inte långt från Kungliga biblioteket. Hon arbetar just nu på sin doktorsavhandling om hallucinogena drogexperiment som psykiaters och filosofer protokollförde i Weimarrepubliken på 20- 30 talen. Hon har läst litteraturhistoria och hennes C-uppsats i filosofi handlade bland annat om filosoferna Heidegger och Emmanuel Levinas.

Isabelle Ståhl har uttryckt sig i både bild och musik men fastnade för att skriva.

– Och att skriva just en bok ger i alla fall illusionen av något beständigt. Det tilltalar kanske många idag att göra något som stannar kvar.

”Just nu är jag här” slog an direkt. Den blev nominerad till Augustpriset och är just nominerad till Sveriges radios romanpris. Och den föddes för tio år sedan när Isabelle Ståhl flyttade hemifrån för att studera i Lund.

– Det var en erfarenhet att lämna hemmet, söka ett annat hem och försöka hitta sin plats i tillvaron. Det finns likheter med hur våra föräldrar hade det, men också stora skillnader mot att vara ung vuxen idag.

Isabelle Ståhl skrev tidigt en artikel om ”kvartslivskrisen”, den som drabbar 25-åringar. Hon läste om unga människor som mådde väldigt dåligt:

–Som hade växt upp med imperativet att ”gör vad du vill, bara du blir lycklig”. Vi fick lära oss att vi kunde välja på så mycket. Och att det går ut på att skapa ett väldigt bra liv för sig själv, att det är målet.

Men för den som kommer ut i vuxenvärlden är möjligheterna inte så många. Det är svårt att få bostad och jobb.

–Idag måste man skriva ett väldigt säljande brev om hur mycket man brinner för att steka hamburgare. Man måste utstråla ambition, passion och glädje för arbetet. Iscensätta ett stort engagemang för meningslösa uppgifter som egentligen bara är ett jobb.

Det är en inställning Isabelle Ståhl hatade.

–Det där imperativet att njuta väldigt mycket. För hundra år sedan på Freuds tid gick människor till psykolog för att de hade för mycket, förbjudna drifter, det undertryckta.

Idag går man till psykolog och i terapi för att man har för lite vilja och passion.

–”Jag älskar inte min partner eller mitt jobb” - det ses som nästan patologiskt. Man ska njuta hela tiden och älska att göra det man drömmer om.

I flera år skrev Isabelle Ståhl på numera nerlagda bloggen ”Istället för sömn”. Vilket gav henne publik och ledde vidare både till jobb på Nöjesguiden och på debattsidor.

– Det fanns en kapitalisering av unga arga kvinnor just då. Det var lätt att gå in i rollen, det sålde bra men blev också en plantskola.

Men därifrån till bok? Isabelle Ståhl hade svårt att hitta ett narrativ, en berättarform.

– Det är min käpphäst: jag tycker inte att livet har inte detsamma sammanhängande narrativet som en roman. Att tvinga in livet i en början, en mitt och ett slut där allt kanske till och med ordnar sig. Eller i generationsromaner där man följer flera levnadsöden, romaner som spänner över ett helt liv? Nej, jag har aldrig känt mig hemma i en sådan form.

Isabelle Ståhl ville skriva en bok om att sakna rötter i tillvaron:

–Att hela tiden vara beredd på att allt man har kan försvinna i morgon. Idag anses det viktigare att vara flexibel och kunna uppfinna sig själv på nytt hela tiden än att hitta sitt ”sanna jag”, som tidigare generationers självhjälpspsykologi lärde ut.

Droger finns med i Elises liv, som något naturligt. När hon blir intresserad av en man drömmer hon om att de ska ta droger tillsammans.

– Hon saknar materiella förutsättningar för trygghet, arbetslivet och bostadssituationen är ingen grogrund för relationer med kontinuitet, och hon söker efter genvägar till det förtroende man har med människor man träffar regelbundet och kan lita på.

Kanske är främlingskänslan ett storstadsfenomen, tror Isabelle Ståhl som känner igen sig i Hjalmar Söderbergs och Sylvia Plaths främlingskap.

– Den hänger kanske också ihop med att läsa filosofi och humanvetenskap, som kan få en att tänka på människans situation och hennes plats i världen.

Ett av människans villkor just nu är att ha Facebook och Tinder i halva synfältet, vandra ut och in i det digitala rummet för att söka kontakt. 44 % av alla hushåll i Stockholm är singelhushåll:

– Det är så sjukt, och det sjukaste är att det är naturaliserat av oss.

Sex förblir anonymt i boken, men Elise ger sig in i ett sadomasochistiskt förhållande med en lärare.

–I hennes ljumma, avtrubbade tillvaro blir våldet något som skär igenom. Hon ser en auktoritet i honom, längtar kanske efter ett ramverk.

En kritiker kallade boken ”en samtidsdiagnos”. Det är Isabelle Ståhl nöjd med.

– Det är ju en kritik mot det samhälle vi har byggt. Mot ett sätt att organisera relationer som får många att inte må bra och som det finns politiska beslut bakom, som det här med bostäder och jobb.

Vi uppfattar också felaktigt teknologier som något naturligt. Samtidigt som sociala medier styr våra liv.

– Vi behandlar telefonerna och apparna som ” nu är det bara så, det är den miljö vi lever i”. Som om ingen hade skapat den, men det finns verkligen krafter bakom, företag som sitter och bestämmer hur vi ska hantera våra relationer. Det är kanske inget explicit i boken men något jag tänker på.

”Just nu är jag här” föddes egentligen ur essän ”Närhetsimitationer”. Bokens titel var längre och mer obarmhärtig från början: ”Just nu är jag här men snart är jag någon annanstans”. Den är extremt lättläst. Inspiration? En viss kontrast till både filosofi och samhällskritik:

–Jag var tidigt fascinerad av musikvideor som MTV och tittade på dem timma ut och timma in, det var den enda kultur jag tog del av. Jag tycker om musikvideons sätt att fånga en berättelse, koncentrera den i få scener. Göra en musikvideo till min bok? Haha, då måste man ha en perfekt musik.