Linus de Faire: Tur och retur Mellanöstern

Linus de Faire fäller upp rockkragen i det grådaskiga Malmövädret. På Möllevångstorget verkar bara grönsakshandlarna och duvorna vara oberörda av den rått fuktiga luften. Som nyinflyttad känner han sig ändå hemma i de invandrartäta kvarteren med sina små livsmedelsbutiker, mobilshoppar, matställen och växlingskontor med skyltar på arabiska. En liten fläkt av Mellanöstern, där han har bott i många år.

Det är alltså knappast en slump att hans hyllade debutroman ”Boken om Yousef” utspelas i Libanon, i huvudet på en terroristanklagad palestinsk man: I åratal har huvudpersonen, den 38-årige Yousef al-Khayal, suttit i en isoleringscell, misstänkt för mordet på Libanons mest berömde politiker, den tidigare premiärministern Rafiq Hariri.

I cellen skriver Yousef med en röd penna ned sina minnen från uppväxten i Beirut. Han skriver om vardagslivet i ett krigshärjat land, där den ”gröna linjen” som en gång delade inbördeskrigets Beirut i en kristen och en muslimsk del nästan omärkligt också går genom barndomshemmets vardagsrum – mellan hans kristna mor och åtminstone till namnet muslimske far. Historierna öppnas som askar inuti varandra.

Men om Yousef verkligen är skyldig till det dåd han anklagas för är en öppen fråga.

Vem ska man egentligen tro på i din bok?

– Boken har en opålitlig berättare, det är ett litterärt grepp som jag gillar. En personlig preferens.

Egna erfarenheter, grundlig research och även provläsare med arabisk bakgrund har också bidragit till att göra hans romanvärld trovärdig.

– Först efter att boken kommit ut ställde jag mig frågan: kan jag som svensk skriva en jagberättelse om en palestinsk man? Det hade jag inte ens funderat på medan jag skrev. Det var inget jag reflekterade över. Men människor är i grunden inte så olika varandra som man kan tro.

Det tog många år innan planerna på att ge ut en egen roman förverkligades, men han har aldrig tvivlat på att dagen skulle komma.

– Det behövde mogna hos mig, men jag är optimist och har alltid vetat att jag någon dag ska skriva en roman. Men det gäller ju att övertyga verkligheten också, säger han med ett litet skratt.

Under skoltiden i Täby ville han först bli filmregissör, men författardrömmen började gro sedan en lärare uppmuntrat honom efter att ha läst ett alster han skrivit. Under åren därefter skrev han ”lite noveller och dålig poesi”, som han uttrycker det. Allt för byrålådan.

Efter några kurser på universitetet satsade han ett år på skrivarlinjen på Skurups folkhögskola och därefter ett år på skrivarlinjen på Biskops Arnö. Vilket visade sig vara en bra erfarenhet.

– Det ger en känsla av att det man skriver är viktigt och man lever i det som vi nuförtiden skulle kalla för en filterbubbla. Det du skriver tas på djupaste allvar och analyseras noggrant. Det är som en ständigt pågående litterär salong, där man så att säga lever i texten. På gott och ont.

– När jag slutade på Biskops Arnö var jag 26 år gammal och kände att något måste hända i livet. "Kom ner till Ramallah så fixar jag jobb åt dig som engelskalärare”, sa en kompis. jag skulle ha undervisat där i två månader, men stannade i två år.

Han var där under den dramatiska tiden då den andra intifadan pågick och träffade även sin fru som kommer från Spanien. Sedan dess har de bott på olika platser i Mellanöstern. Först i Palestina, sedan i Libanon och slutligen i Jordanien. I Libanon var Linus de Faire biståndsarbetare i flera år och då blev det inte mycket skrivet.

Strax efter att han slutat på Biskops Arnö publicerade han en novell i en antologi. Men debutromanen skulle världen få vänta på i cirka 15 år.

– Samma vecka som min fru blev gravid fick hon ett FN-jobb i Amman i Jordanien. Då gjorde vi en deal: Om jag slutar mitt jobb och tar hand om barnet får jag också tid skriva min roman. Så blev det.

Han har beskrivit sig som "en typisk hemmafru men med en modern twist". Det har också gett honom några timmar varje dag som han har kunnat ägna åt sitt bokprojekt. Han har skrivit och gjort research på ett bibliotek i Amman,

– Mordet på Rafiq Hariri inträffade när jag bodde i Ramallah. Jag följde rapporteringen på tv, och när vi sedan flyttade till Libanon läste jag historieböcker som behandlade mordet och följde de senare förvecklingarna i den libanesiska politiken.

Det ledde fram till beslutet att använda Hariri-mordet som bakgrund i romanen.

– Från början tänkte jag göra en man från Hizbollah-milisen till bokens huvudperson, men jag kände att jag kan för lite om shiakulturen. Därför fick han bli en sunnimuslimsk palestinier istället.

Två år tog det honom att skriva grundmanuset, men när det var färdigt hösten 2013 var det en lunta på uppåt 800 sidor. Det har sedan tagit flera år av strykningar och omarbetningar innan det nådde sin slutgiltiga form.

– Första omgången strykningar var okej, men när jag hade kommit fram till tredje omgången var det inte längre så kul.

Något som komplicerade saken var de omfattande ”fotnoter” som återfinns i slutet av boken och som är små berättelser, nästan i sin egen rätt, vilka belyser eller sår tvivel kring berättarens historia. Från början hade han 28 sådana fotnoter, men bantade det till nio.

– Det var ett plockepinn att reda ut, eftersom varje borttagen not ledde till att huvudberättelsen måste skrivas om på olika sätt när vissa referenser försvann.

Arbetet med boken beskriver han som en ständig berg- och dalbana:

– Jag har pendlat mellan grandiosa föreställningar om att skriva en succé och vinna en massa priser till att det jag håller på med bara är patetiskt. Som tur är var det bara en dag av tre som jag tyckte att jag var en dålig författare.

Han skickade manuskriptet till fem förlag och ett tackade nej enligt standardformuläret.

– Senare kom också positiva svar från ett par förlag som meddelade att ”vi läser med intresse”. Tre förlag ville dock att delar av manuset skulle strykas och att vissa avsnitt skulle omarbetas.

Efter första vändan med justeringar drog sig ett förlag ur, eftersom de inte tyckte att manuset utvecklades ”åt rätt håll”. En motgång förvisso, men Bonniers och Natur & Kultur var fortfarande intresserade, men ansåg fortfarande att manuset var för långt. Kapa, hyvla, fila, skriva om. I maj 2015 hände något.

– Jag stod på ett löpband på gymmet när det plingade till i mobilen. Jag såg att det var ett meddelande från Bonniers, men tänkte först att ”äh, jag springer klart innan jag kollar”.

Gjorde du det?

– Haha, nej. Det var Bonniers som meddelade att de ville ge ut manuset. Man kan väl säga att varje gång jag sprang på det löpbandet i fortsättningen hade jag en väldigt positiv känsla!

Det återstod dock en massa ytterligare filande innan boken slutligen kom ut i början av förra året – och blev hyllad av kritikerna. Även bokprogrammet ”Babel” i SVT uppmärksammade den. Men sedan blev det tyst.

– Det har varit otroligt tyst kring boken sedan i april. Men jag har tagit det med ro, för jag har befunnit mig i Jordanien långt borta från Sverige.

Som många författare tänkte han att det kanske inte var mer med det. Tills de senaste veckorna, då prisnomineringarna plötsligt har börjat trilla in. Till både Debutantpriset och Katapultpriset.

– När jag satt och skrev hoppades jag ju förstås på att få någon prisnominering. Det gör nog de flesta debutanter. Debutantpriset är ett stort pris och jag har följt det sedan länge.

För några veckor sedan flyttade familjen från Amman till Malmö, efter att hans fru fått jobb på FN-kontoret i Köpenhamn. Själv fortsätter Linus de Faire som tidigare att ta hand om barnen, medan hustrun jobbar. Samtidigt som han skriver på deltid.

Vad nästa bok kommer att handlas om vill han inte avslöja, mer än att han har förflyttat sig tvärs över Medelhavet, från Mellanöstern till Spanien. Och att berättaren förmodligen också är opålitlig.