Medelklassen i Aten bävar

Bankkonton töms, Atenbörsen rasar och många har slutat att betala skatt.

Efter nyvalet har Grekland fått en regering som marknaden oroas av, men många greker hoppas kan få Grekland på fötter igen efter år av hårda åtstramningar och stundtals våldsamma protester.

För drygt tre år sedan, under kravallerna i Aten sommaren 2011, delade Eleni Apostolaki, statsanställd grekisk psykolog, ut munskydd och salva mot tårgasen och hjälpte till som lots ut ur brutala sammandrabbningar och stenkastning mellan polis och aktivister, bland brinnande bråte och bildäck.

Sänkta löner

Nu hoppas hon på en återställare för löner och pensioner, som hon säger har sänkts med över 30 procent under krisen.

-Jag kan acceptera en lägre lön än kollegor i England eller Tyskland. Men skillnaden är för stor. Vår kostnader är inte mycket lägre här än i andra europeiska länder, säger hon.

Fast mest upprörd är hon över neddragningarna och den växande mutkulturen i sjukvården, som gör det allt svårare att ta hand om patienter på ett värdigt sätt.

En halv mil bort ligger Ilioupoli, en av Atens mer välbeställda medelklassförorter. Idylliska smågator ringlar sig upp för höjderna. Små prunkande trädgårdar vilar i den bleka januarisolen, insprängda mellan husen. Fasaderna är betydligt mindre nedklottrade och nedgångna än många andra kvarter i den grekiska huvudstaden.

Men skenet bedrar, enligt 40-åringen Chrysoula Dimopoulou. Hon bor i området, ensamstående med en elvaårig son.

-Det känns svårt att inte kunna ge min son det jag vill. Vi tvingas välja bort mycket, säger hon.

Självklara saker

Det handlar om tennisracket som inte kan köpas och resor som inte kan göras. Bio och restaurangbesök är sällsynta, saker som var självklara när hon själv växte upp.

-Men det värsta är att det är så svårt att planera. Och då menar jag inte för ett år eller en månad framåt, utan vecka för vecka. Jag vet ofta inte var jag ska få pengar från, säger hon.

På soffbordet står datorn uppfälld. Hon är språkkonsult och ett översättningsuppdrag från ett företag i London ska snart levereras.

Grekiska uppdragsgivare finns knappt längre. Och de som är kvar betalar för lite.

På gatan nedanför står en gul taxi parkerad. Hon fick den av sin pappa för två år sedan.

-Jag kör taxi dagtid, nästan varje dag. Jag skulle aldrig kunna bo kvar här om jag inte gjorde det.

I perioder kör hon taxi på dagarna och jobbar hemma på kvällarna - med avbrott för några timmars sömn. När det är som värst kan det bli 20 dygn i sträck.

Ofta bekymrad

Besparingar saknas, förutom den ärvda lägenheten. I stället tampas hon med en ettårig avbetalningsplan på en skatteskuld. Några lättnader har inte gått att få, trots att den arbetslöse ex-maken har slutat att betala underhåll.

Krisåren har präglat sonen. Han är ofta bekymrad över pengar. Hon försöker intala honom att han måste plugga utomlands när gymnasiet är klart.

-Jag vill att han bygger upp sitt liv långt härifrån, så att han får resa och träffa andra människor och lära sig att det finns hopp.

Från balkongen ser man Medelhavet glimma, bakom en panorama-vy av Aten. Bortom horisonten ligger Kreta, hennes drömmars ö. När hon hjälpt sonen in på ett utländskt universitet hoppas hon kunna flytta dit.

-Kanske om tio år.

Hon håller valets förlorare, i den förra regeringen, ansvariga för landets kris. Men hon oroas över extremist-partierna som växer och vågar inte hoppas för mycket på vänsterledaren Alexis Tsipras löften om radikala förändringar.

-Nej, jag tror inte riktigt på dem. Men jag vet inte, hur mycket värre kan det bli.

TT