Filmrecension: Wonder wheel

Det riktas ofta kritik mot Woody Allen för att han i sina filmer berättar om äldre män som inleder relationer med unga kvinnor. I "Wonder wheel" är förhållandet det motsatta - här är det en (något) äldre kvinna som faller för en yngre man.

Hon heter Ginny (Kate Winslet) och bor med sin brutale man Humpty (Jim Belushi) vid ett nöjesfält på Coney Island. Det är en miljö som Allen gillar att använda sig av, minns tillbakablickarna i mästerverket "Annie Hall".

Ginny trivs inte med livet och när hon och den snygge livräddaren Mickey (Justin Timberlake) börjar titta på varandra är passionen snabbt där.

När Humptys dotter Carolina (Juno Temple), som har varit involverad i gangsterkretsar, återvänder hem, får hon också upp ögonen för Mickey. Och så är allt är upplagt för stor dramatik.

"Wonder wheel" är ingen dålig Allenfilm, men inte heller en av de bättre (när det gäller hans filmer måste man jämföra dem med varandra). Detta är ett av hans dramatiska verk, om än med viss humor instoppat, men historien bleknar i jämförelse med exempelvis den lysande "Blue Jasmine". Historien är alldeles för förutsägbar för att kunna engagera riktigt ordentligt, och Allen har skildrat liknande passionsdramer tidigare.

Det som gör att filmen ändå lever är Vittorio Storaros som alltid lysande och mättade foto samt skådespeleriet. Kate Winslet kan inte göra någonting dåligt och ju äldre hon blir, desto mer livserfarenhet ger hon naturligtvis till de kvinnor hon gestaltar.

Den annars sorgligt outnyttjade Jim Belushi får briljera i en expressiv rolltolkning och Juno Temple visar än en gång att hon är en av de bättre av dagens unga skådespelare. Timberlake (som också är historiens berättare) är det svaga kortet, här räcker han inte till, speciellt ställd mot proffsen Winslet och Belushi.

TT