Filmrecension: En ny flickvän

Att vi mer eller mindre iklär oss våra könsroller känns väl inte så kontroversiellt i dag men när den franske regissören och provokatören François Ozon tar sig an ämnet gör han det med gott humör och i bättre form än sist. Sexualitet och identitet har alltid varit ett fundament i hans filmskapande men hans förra bidrag, den skamlöst gubbsjuka "Isabelle" om en 17-åring som över en sommar blir lyxprostituerad, verkar tacksamt nog vara en parentes. "En ny flickvän" är redan i förtexterna så mycket mer intressant, då en vacker kvinnokropp sminkas, friseras och ikläds en bröllopsklänning. Sedan läggs ett kistlock på den döda.

Hon är Laura, den vackra och perfekta bästisen till Claire. De möttes som små flickor och i trettioårsåldern måste Claire alltså begrava sin själsfrände. Kvar lämnas bebis och maken David (Roman Duris). I sin sorg efter hustrun pockar ett gammalt behov på och David börjar klä sig som kvinna. Och det är en roll han vill fortsätta att undersöka.

"Jag vill göra allt som man förbjuder mig som man", säger han till Claire, som lite motvilligt blir hans förtrogna i den nya spännande leken. Men det är inte Roman Duris rollfigur som egentligen fascinerar. Det är Claire (Anaïs Demoustier) som stjäl showen. För det är i hennes reaktioner på den döda bästisens mans tranformation som det händer något verkligt spännande.

Det känns som att Ozon sitter och ler i mjugg medan han låter tolkningsmöjligheterna knoppas och diverse olika könsroller glida på en fallande skala och blomma ut på olika sätt. Claires rakhyvelsreklamsnygge make lånar hennes leopardsjal, lagar mat och passar barn, hon kläs ofta i maskulina kläder medan änklingen David längtar efter hyperfemininitet och kämpar med sitt alter ego Virginia.

Det är lustfyllt och inspirerande att se. "En ny flickvän" gör en sugen på bruka mer fördomsfrihet och betydligt mera läppstift.

TT