Filmrecension: Dear white people

"Dear white people, minimikravet för antal svarta vänner ni måste ha för att inte se ut som rasister gick just upp från en till två. Och ledsen, men din langare Tyrone räknas inte". Sam Whites mjuka stämma är full av stenhård satir när hon roar och oroar sina medstudenter vid ett prestigefullt fiktivt toppuniversitet.

På ytan råder mysig post-Obama-jämlikhet, även om Sam blir refererad till som "om Oprah och Spike Lee fått en jättearg baby" och en ny bostadspolicy fått det att börja sjuda i de olika studentföreningarna på campus.

När en grupp vita studenter anordnar en fest på temat svart kultur tar det bara några shots innan den första blackface-masken åker fram och konflikten kokar över. I olika kapitel får vi se vad som leder fram till den ödesdigra festen och budskapet (rasismen är, surprise, inte alls över) serveras på ett enormt välproducerat snyggt och snärtigt vis.

Förutom Sam får vi också möta tre andra svarta studenter, som har olika strategier för att ta sig fram i det övervägande vita landskapet. Den bitska dialogen, filmreferenserna, de sociala medierna som spelar stor roll för händelseutvecklingen och den högaktuella diskussionen om vad som är yttrandefrihet och vad som innebär en kränkning gör "Dear white people" både underhållande och relevant.

Om någon tvivlar på att problematiken inte skulle vara aktuell i Sverige är det bara att till exempel googla "Lunds universitet" och "blackface" för en skrämmande uppdatering.

I slutändan handlar filmen sympatiskt nog också om hur man hittar sig själv bortom färdigpaketerade roller. Som Sam. Hon borde ju bli ihop med den svarte Reggie, som delar hennes kamp. Men hjärtat verkar luta åt den kritvita killen som går i hennes filmklass och påpekar att hennes favoritregissör är Ingmar Bergman, inte Spike Lee.

TT