Stefan Eklund: En park för våld och missbruk

De nattvandrare från Hemgården som ni mötte i gårdagens BT talade jag själv med för en tid sedan. Och det var skrämmande historier om våld och missbruk jag fick höra. Nattvandrarna var tydliga med att Stadsparken inte är en plats man bör besöka ensam efter mörkrets inbrott.

Och allt detta i en av Borås mest centrala miljöer, en miljö som med sin välarrangerade grönska och sina vackra promenadstråk borde vara en tillgång för boråsarna – dygnet runt.

Att inte kommunen har gjort något åt dessa problem långt tidigare är en gåta. I arbetet med att göra Borås centrum attraktivt borde Stadsparken vara högprioriterad.

Å andra sidan, för oss lite äldre boråsare är det möjligen inte lika gåtfullt. Det vilar något slags kollektivt dåligt samvete över hela stadsparksmiljön, allt sedan den sorgliga rivningen av gamla teatern 1983, genomförd som en skumraskoperation tidigt en söndagsmorgon. Det är snart 30 år sedan, men pratar man med äldre boråsare så framstår händelsen fortfarande som ett öppet sår.

Det som har hänt med parken efteråt har heller inte förmått läka detta sår. Det konstiga pelarbygget på gamla teaterns plats kan knappast betraktas som något annat än ett skämt. Jag gick förbi där häromdagen. Slitet, smutsigt, trist och utan egentlig funktion. Det var intrycket. Att undermålig amatörpoesi pryder informationsskyltarna som finns i parken är också ett tecken på en ovilja att tillföra någon som helst kvalitet till Stadsparken.

Stadsparken behöver göras om, det är helt klart. Planer finns, det kan ni läsa om längre fram i dagens BT, och det är glädjande. Men det mesta av de planerna handlar om dagtidsaktiviteter och det är som sagt viktigt, tror jag, att planerna omfattar hela dygnet. Det är på kvällen det krisar. Det är då det behövs mogna miljöer för vuxna människor. Miljöer som man kan uppsöka utan att riskera att hamna i hotfulla eller otrygga situationer. Det kan handla om restauranger, caféer, konsertscener etc. För behovet av en fungerande stadspark är lika stort idag som det var när parken anlades i början av 1900-talet. Initiativtagaren Borås Sparbank hade ambitionen, det här kan man läsa om på Borås stads hemsida, att parken skulle vara en tillflyktsort för alla, ”inte minst sådana som hela dagarna vistats i hemmen, i fabriken, i affären och överhuvud taget alla som älskade att vandra kring bland träd, blommor och grönska”.

Ser man på hur Stadsparken fungerar idag så låter det där som en utopi. Men jag tycker faktiskt att det är lite bråttom att förvandla utopin till en realitet.