Partiet journalisterna älskar
Har det märkts på rapporteringen? Påverkade professor Asps uttalanden om miljöpartiets ”gräddfil” och ”fredade zon” hos medierna hur dessa medier skildrade kongressen i Umeå?
Frågorna är för tidigt ställda, men intressanta.
Kent Asps undersökning och hans analys av den är trovärdig. Tillräckligt många tillfrågades och svarade för att siffrorna och dess konsekvenser ska tas på allvar. 41 procent av svenska journalister anser att Miljöpartiet är det bästa partiet. Asps undersökning visar också att Miljöpartiet får mer utrymme och granskas mindre kritiskt än andra partier. Den normalt så försiktige Asp menar att detta kan beskrivas som ett demokratiskt problem.
Motröster har inte saknats. Mest förvånar VD:n för Sveriges Radio, Mats Svegfors, alltid annars både skarp och balanserad, som försöker dribbla bort både siffrorna och problemet i en debattartikel i Journalisten. Kanske den gälla tonen i hans inlägg kan förklaras av att det är just bland Sveriges Radios journalister som Miljöpartiets har starkast stöd – hela 54 procent av SR-journalisterna uppger att de sympatiserar med Miljöpartiet.
Jag tycker att man ska ta den här undersökningen på allvar. Den är ett bra underlag för de självkritiska diskussioner som bör finns på alla redaktioner. Att bara slå ifrån sig frågan duger inte. Å andra sidan – en sådan diskussion gör mig inte överdrivet bekymrad. I journalistens yrkesroll ligger med självklarhet en strävan att fullfölja de uppdrag man får opartiskt. Jag har under mina dryga 30 år i branschen sett väldigt få uppenbara brott mot denna princip. Och om man anser att
Miljöpartiets starka ställning bland journalister är ett problem – hur ska man ta sig an det? Åsiktsregistrering? Nej, såklart inte. Istället handlar det för branschen om att ständigt stärka journalistrollen, dess integritet och kvalitet, att med sin yrkesutövning visa att Kent Asps formulering om att vi står inför ett demokratiskt problem är överdriven.
Men med detta sagt blir jag ändå oroad över oviljan att problematisera Miljöpartiets ställning hos svenska journalister kan – ja, måste! – kunna diskuteras som ett problem. Det visar på en annan sida av den här debatten som alltför sällan diskuteras – kårandan i journalistbranschen. När kritik träffar oss i media utifrån är vi alltför ofta alltför oförstående. Det har visat sig i debatten kring Kent Asps undersökning och det visade sig också, exempelvis, i debatten kring Expressens vapenhandel.
Men journalister kan faktiskt göra fel och förmågan att kommunicera kring det med de som läser, lyssnar och tittar på oss är en av de frågor som avgör journalistikens framtid. Självtillräcklighetens tid är förbi och undersökningar av Kent Asps slag, som borde få media att ifrågasätta sig själv, är därför alltid mycket välkomna.
För övrigt?
- kan jag rekommendera tre deckarupplevelser nu när sommarvärmen redan är här och en tid för avspänd läsning infinner sig:
Jo Nesbøs ”Oslo-trilogi”. Nesbø har skrivit massor men trion ”Rödhake”, ”Smärtans hus” och ”Djävulsstjärnan” hänger ihop tematiskt och är välskrivna, spännande och har en hjälte, Harry Hole, som gillar The The.
Magdalen Nabbs 14 Florensdeckare . Nabb var en engelsk författare som levde i Florens och skrev fina Maigret-liknande historier (inte översatta till svenska) som utspelar sig på rätt sida Arno. I centrum: den sicilianske polisen Salvatore Guarnaccia. Jättetjock och trögtänkt, helt oemotståndlig.
Maj Sjöwalls och Per Wahlöös ”Roman om ett brott”, de tio deckarna om Martin Beck och hans kollegor. Fortfarande oöverträffade.
