Vemodiga sonetter från tunnelbanan

Poesi: UNDERJORDEN

Författare: Malte Persson

Förlag: Bonniers

Stefan Eklund, chefredaktör

Tunnelbanan som konstnärligt motiv – då associerar jag omedelbart till popmusik. The Jams Down at the tube station at midnight (1978) är det kanske mest lysande exemplet. I Sverige matchas det bara av Noices klassiker En kväll i tunnelbanan (1982) – en förvisso naiv popsång, men framförd med ett så brådmoget allvar att den är omöjlig att inte beröras av.

Tunnelbanepoesi har också skrivits, förstås – Werner Aspenströms dikt Sardinen på tunnelbanan (1972) med den berömda slutraden ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet” glömmer man inte första taget.

Malte Perssons aktuella sonettsamling saknar dock motstycke. Den heter Underjorden och har Stockholms tunnelbana som genomgående tema. Poeten Persson åker fram och tillbaka på röda och gröna linjen, iakttar och diktar.

Och så är han ensam. Det kanske är det mest slående intrycket av Underjorden. Sonetterna är eleganta, humoristiska och späckade med lärda litterära referenser, men det är till slut diktjagets ensamhet som slår emot läsaren med störst kraft, som i en av samlingens höjdpunkter, vars inledning lyder:

Ett kompisgäng. Ett äldre par. En mamma.

En som bär bandyklubba och en bag.

En tjej som talar högt om helgens ragg.

Ett telefonsamtal: ”Snart är jag hemma!”

Allt det som påminner oss ensamma

om sammanhang vi aldrig ingått i;

att världen, dumt glad, är en symfoni,

vari vår egen klagan saknar stämma.

Vemodigt värre, och just vemod är ett genomgående drag i Underjorden. Sonetterna skimrar vackrast när Malte Persson lyckas kombinera denna dova sinnesstämning med inkännande iakttagelser av tunnelbanevardagen – en pappa som böjer sig över barnvagnen, pitbullterriern som alla tar en omväg förbi, en pendlare så försjunken i sitt korsord att han glömmer att gå av?

Sonetten som diktform har fått en renässans den senaste tiden. Eva Ströms nya översättningar av Shakespeares sonetter uppmärksammades nyligen välförtjänt och dessutom Augustprisnominerades Magnus William-Olssons känslosamma Ingersonetterna i höstas. Att en så tidstypisk poet som Malte Persson ägnar sig åt denna hårt reglerade diktform är helt enkelt ett tecken i tiden.

Det är ingen lätt genre att hantera och sonetterna i Underjorden blir ibland en aning krystade i sina rim och snåriga i sina ordvändningar. Men bara ibland. Oftast lyckas den tekniskt skicklige (det har han ju med besked visat tidigare) Malte Persson utvinna en mening bortom hantverket och då dansar hans sonetter fram på det där lekande, lättflyende sättet som bara den bundna formen kan ge.