Stefan Eklund: Samhället och massmördaren

Ointressanta frågor som egentligen bara pekar på en sak – vilket oerhört individualiserat samhälle vi lever i. Dramatikern Mia Törnqvist säger något klokt om detta i torsdagens SvD. De fruktansvärda händelserna den 22 juli ifjol tolkas utifrån en syn på individen som överordnad allt som sker.

Men massmördaren i Norge är inte längre intressant som individ utan bara som ett symptom för något större och djupt orättfärdigt – hur har vi skapat ett samhälle som möjliggör ett sådant hat som utlöste handlingen i Oslo och på Utøya? De främlingsfientliga idéströmningar som mördaren uppenbarligen tog intryck av – vad i vårt samhälle, i vår politik, i våra mediers uttryck, har gjort dem möjliga?

Jag följer inte norsk samhällsdebatt tillräckligt för att veta i vilken omfattning den här diskussionen förs, om den förs. I Sverige ser jag för närvarande så gott som inga spår av den. En utebliven debatt riskerar dock att reducera massmorden i Norge till ett oförklarligt blixtnedslag av ondska, som inte kräver en djupare förklaring än den individinriktade. Dessvärre är det nog i den förklaringsmodellen vi befinner oss just nu.

Jag menar förstås inte att uppmärksamheten kring rättegången i Oslo är oberättigad. Att den genomförs med en sådan värdighet som den gör är en viktig markering. Det civila samhället vilar på en grund av human rättvisa. Det är säkert också viktigt för överlevande och anhöriga att se mördaren konfronteras med rättvisan. Det är ett steg i bearbetningen av den ofattbara sorg de drabbats av.

I SvD häromdagen skrev Erik Sønstelie, en norsk journalist vars dotter Siri fanns på Utøya och undkom mördarens kulor, om den här aspekten:

Siri känner vämjelse. Men varken hon eller jag känner någon ångest. Inte ens raseri känner vi när han faktiskt lägger sten på de efterlämnades börda genom att ge dem skulden för deras barns död.

– Det finns bara en gärningsman. Det är du, säger Siri tyst .

Men vi andra, vad behöver vi se och höra? Vi som inte har personliga sår att vårda? Vad lämnar rättegången för relevanta frågor till oss? Inte skuldfrågan, förstås. Den är sedan länge avklarad. Inte huruvida mördaren är psykiskt tillräknelig eller inte.

Det är en fråga för straffets utformning. Den enda fråga som egentligen är viktig för oss är, igen: hur har vi skapat ett samhälle som gör den norske massmördaren möjlig?

Och den frågan besvaras inte med hjälp av närbilder på mördarens ansikte eller med spekulationer om vad han känner eller inte känner i rättssalen. Den frågan kan bara besvaras med hjälp av en kritisk blick på den samtid vi lever i.

För övrigt?

? kan jag rekommendera följande tre artiklar som problematiserar rättegången i Oslo på ett intressant sätt:

Tobias Brandels ”perspektiv” i SvD-kultur 19/4 som tar upp dramaturgin i rättegången. Rubrik: ”Tunn linje mellan fiktion och verklighet”.

Åsa Mobergs krönika i DN 20/4 som diskuterar möjligheten att slippa en alltför påträngande rapportering från rättegången. Rubrik: ”Det behövs fler frizoner där vi slipper se ondskan”.

Anders Almingefeldts debattartikel i BT 20/4 om det nödvändiga i att inte förenkla händelserna den 22 juli. Rubrik: ”Att förstå det oförståeliga”.