Malin Henrikson: Malin Henrikson: Uthängning är ingen självklarhet
Det här är veckan när sociala medier har flödat över av hashtaggen #metoo och en lavin av vittnessmål. Diskussionen är viktig och nästan alla kvinnor berörs.
Jag hade en lärare på högstadiet som gav högre betyg till de tjejer han fick hålla om och ta på brösten. Jag har känt obehag inför att sticka ut och springa efter att ha stött på blottare i skogen. Jag har varit ute på jobb med kladdande fotografer. Och ja, jag har mött fulla kändisar som betett sig som svin på den tiden när jag skrev mest om nöje. Så visst, #metoo.
Det här pågår inom alla branscher och områden och om vi ska fokusera på idrotten så har bland andra Anja Pärson trätt fram och berättar om hur män hetsade varandra att ta henne på brösten på dansgolvet och i baren och att hon därför slutade gå ut.
MMA-veteranen Tara LaRosa har berättat om hur hon inför en av sina matcher råkade ut för en läkare som insisterade på att närgånget ”undersöka” hennes bröst inför en match. När hon protesterade hävdade han att det var helt normalt och att han hade gjort så i åratal.
Vissa har nöjt sig med att bara använda hashtaggen utan att gå in på några detaljer. För att visa sitt stöd och bidra till kartläggningen av problemet. De amerikanska fotbollsstjärnorna Hope Solo och Abby Wambach till exempel.
Andra har gått betydligt längre och namngivit förövare. OS-guldmedaljören i laggymnastik från London 2012, McKayla Maroney, 21, har trätt fram och vittnat om övergrepp under sin tid i USA:s landslag. Hon namnger en läkare som ska ha utnyttjat henne från det att hon var 13 år och fram till att hon avslutade sin karriär för två år sedan.
Läkaren, som under fyra OS jobbade med USA:s landslag, sitter för närvarande i fängelse för barnpornografibrott och är stämd av 125 kvinnor. Det finns tillräckligt på honom för att det ska vara okej att nämna hans namn. Han heter Larry Nasser.
Men namngivning är i min värld ingen självklarhet. Lika viktigt som det är att lyfta ett utbrett och strukturellt problem, lika viktigt är det att inte dras med i kraven på medborgarrättvisa på nätet. Jag tror inte på stening, korsfästning eller allmän avpixling.
I ansvarsfulla medier har vi pressetiska regler att förhålla oss till. De berör inte privatpersoner i sociala medier, men lagen gäller även dem som rasar på Twitter och Instagram. Hur befogad ilskan än är. Och att peka ut någon som brottslig eller klandervärd kan vara förtal.
Som alltid finns det undantag. Yttrandefriheten har företräde om uppgiften är sann och det är försvarligt att sprida den vidare. Förenklat uttryckt: Ju större fisk desto mer försvarligt. En offentlig person eller makthavare får tåla mer.
Min naiva förhoppning är att rättssystemet ska få sköta juridiken och att vi i medierna – både de traditionella och de sociala – ska driva diskussionen och samhället framåt. Berätta och tagga #metoo men tänk er för innan ni pekar ut och nämner namn.