Oskar Pålsson: Oskar Pålsson: En armbåge och två knutna nävar bakom segern
Tio sekunder hann gå – sedan låg italienske Milanbacken Leonardo Bonucci och vred sig i plågor efter att ha träffats av Ola Toivonens armbåge i ansiktet.
Händelsen blev signifikativ för de stundande 90 minuterna. Orädda svenska spelare kastade sig in i duell efter duell mot ett allt mer frustrerat Italien.
”Ola Toivonen gick i bräschen. Likt en värmländsk ångvält fick han italienska försvarare på fall, och behöll bollen inom det svenska laget.”
Och just modet, viljan att våga gå framåt – överraskade såväl oss som såg på som de sydeuropeiska gästerna. Sverige väntade inte in den väntade italienska pressen, de gultröjade var inte rädda för att hålla i bollen och själva trycka ned motståndarna mot eget straffområde – och de förväntade korta svenska anfallen blev ofta betydligt längre och seglivade – vilket gav mer arbetsro och tid att återhämta sig än vad som brukar vara fallet när mindre länder ställs mot toppnationer.
Ola Toivonen gick i bräschen. Likt en värmländsk ångvält fick han italienska försvarare på fall, och behöll bollen inom det svenska laget. Degerforsbördige Toivonen var målet för de flesta svenska uppspel – och frågan är om han tappade den en enda gång. I takt med övertaget han skaffade sig tvingades motståndarna ta till oschysta metoder, vilket genererade frisparkar på offensiv planhalva och välbehövliga avbrott för återhämtning.
Med tanke på Toivonens stormatch kändes det både rätt och välförtjänt att det var han som fick nicka fram bollen till Jakob Johansson, som klippte till direkt och fick se bollen hitta nätet. Medan blågula spelare rusade mot Johansson sjönk Toivonen ned i straffområdet, knöt båda händerna och höjde armarna mot skyn. Det var fredagens mest talande bild.
”Marco Verratti såg i Friends Arenas mittcirkel mer ut som en vilsen turist snarare än den PSG-stjärna han är. När denne drog på sig ett gult kort i frustration blev han dessutom avstängd i returmötet på måndag. Bingo.”
Men det fanns fler nyckelspelare. Jag tillhör de som inför Janne Anderssons intåg i landslaget var tveksam till Sebastian Larssons framtid i blågult. Samtidigt som Kim Källström, Andreas Isaksson och Pontus Wernbloom tackade för sig tyckte jag – och många med mig – att Larsson borde gjort det samma.
Men Eskilstunasonen blev kvar – och har höjt sig. När han på fredagen fick plats på det centrala mittfältet från start var det fullt naturligt – eftersom han är en expert på att neutralisera individuellt skickliga motståndare. Marco Verratti såg i Friends Arenas mittcirkel mer ut som en vilsen turist snarare än den PSG-stjärna han är. När denne drog på sig ett gult kort i frustration blev han dessutom avstängd i returmötet på måndag. Bingo.
En sådan här skräll finns det många aspekter bakom. De signaler som förbundskapten Janne Andersson sände när han tog ut Viktor Claesson i startelvan var psykologiskt briljanta. Genom att inte spela en defensivt starkare spelare på högerkanten (Marcus Rohdén eller Sebastian Larsson hade varit mångas val) för att bromsa Italiens på förhand väntade offensivlusta, visade Andersson spelarna att han inte valde bort offensiv kraft för defensiv trygghet – och Claessons arbete i båda riktningarna var en av matchens absoluta höjdpunkter.
Hur tänker Andersson i returmötet på måndag? Vågar han, eller säkrar han upp? Han kommer att få tänka mycket fram till dess – och spelarna får göra det samma i Milano på måndag. Armbågar och knutna nävar får gärna vara med – men att huvudet används rätt blir allra viktigast.
