Malin Henrikson: Finland gör idrotten roligare
Man ska vara försiktig med att generalisera om nationella karaktärsdrag, men som halvfinne vågar jag ändå påstå att det ligger något i bilden av den finska sisun eller kampviljan.
Min mormor uppfostrade åtta barn till stor del på egen hand, min mamma tog sig genom universitetet och gjorde domarkarriär trots att hon kuggades gång på gång i första tentan av en professor som var tveksam till kvinnliga jurister. Den envisa finskan är inte bara ett kortspel utan ett begrepp i min familj och ja, jag har nog på gott och ont ärvt en del av det där.
Inom idrotten har sisun en naturlig plats och Finland löpte sig in på världskartan under solskensolympiaden i Stockholm 1912. Det ryska storfurstendömet, som var klassat som ”idrottsnation” i OS-sammanhang, utnyttjade exponeringen, bröt mot reglerna och tog med en egen fana till invigningsmarschen.
Den stora finska truppen tog nio guld, åtta silver och nio brons och varje gång det var prisceremoni hissades en liten finsk vimpel under den ryska flaggan. Det har alltid funnits en koppling mellan idrott och politik – om någon nu trott något annat.
” Ibland har det känts som att mina helfinska vänner tycker att det är viktigare att vinna över Sverige i hockey-VM än att ta medalj. Det är lite som elfsborgssupportrarna och deras förhållande till IFK Göteborg.”
Idrotten blev en del i att bygga stolthet efter självständigheten 1917. Tjugotalet var en guldålder och fram till andra världskriget var lilla Finland med löparlegendaren Paavo Nurmi i spetsen den näst framgångsrikaste friidrottsnationen på OS efter USA. Längre fram kom framgångar även i backhoppning, skidor, rally, innebandy och ishockey.
Mötena mellan Sverige och Finland är något speciellt. Finnkampen är ju egentligen bara en landskamp, men den symboliska betydelsen av denna kraftmätning har alltid varit stor. Och ibland har det känts som att mina helfinska vänner tycker att det är viktigare att vinna över Sverige i hockey-VM än att ta medalj. Det är lite som elfsborgssupportrarna och deras förhållande till IFK Göteborg.
Ishockey har ju med tiden blivit den stora national- och publiksporten. Finland är inte längre lika starkt i friidrott, skidsporten har inte återfått sin glans efter dopningsskandalen i Lahtis 2001 och i fotboll har finländarna inga internationella meriter att tala om.
Därför kan man inte överdriva betydelsen av VM 1995, när Finland inte bara tog sitt första guld någonsin utan besegrade Sverige med 4-1 i finalen efter tre mål av Ville Peltonen. Den ende svensk som fick fira i ett fullsatt Globen den gången var förbundskaptenen Curt ”Curre” Lindström, som för övrigt hade coachat Sverige till guld några år tidigare. I ren glädjeyra tog finnarna över den svenska VM-låten – ”Den glider in i mål” – och gjorde den till sin.
Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att fajterna med grannlandet har gjort idrotten både lite roligare och bättre. Så grattis Finland och tack för god kamp!
