Dokument svensk konståkning

Sport Artikeln publicerades

Följande reportage om läget i svensk konståkning är från den 9 december 2006:

Palavela isstadion i Turin den 23 februari i år. Klockan är strax före 23.00 svensk tid.
Irina Slutskaja går ut sist i damernas fria program. En felfri åkning och den 27-åriga veteranen är OS-drottning.

Ryskan inleder nervöst, och har flera småmissar i sina landningar. Guldet är i fara.
Framför TV-apparater världen över följer drygt en miljard människor dramat med spänning.

Damernas konståkning är spelens höjdpunkt, det är grenen som bär vinter-OS på sina ekonomiska axlar.
Inför friåkningen har det stått mellan tre åkare. Sasha Cohen, USA, Shizuka Arakawa, Japan och så ryska Slutskaja.

Nu är Cohen borta. Japan eller Ryssland, det är frågan.
Det blir Japan.
Slutskaja faller efter en trippel ögel – när hon ligger där på isen inser hon att guldet är borta. Silvret också visar det sig.

Samtidigt exploderar Japan i en enorm guldglädje. Extra tidningsutgåvor berättar om en "drottninglik insats" och "glänsande guld på isen".
– Det var en fantastisk insats. Det var rörande, sade premiärminister Junichiro Koizumi.

Han ringde omgående upp segrarinnan.
I USA – där bara vinnare räknas – firades silvermedaljören Sasha Cohen som en segrare.

Vid en närmare granskning av resultatlistan hittar man två finskor bland det 20 främsta.
Bästa svenska var? skadad.
Och det var oerhört länge sedan någon svensk åkare stod i rampljuset på allvar.

Fast det fanns en tid då svenskar kunde vinna OS-guld i konståkning trots både skador och sjukdomar.
I de första fyra olympiska spelen där konståkning stod på programmet vanns herrklassen av svenskar.
Det senaste guldet tog Gillis Grafström 1928.

Efter den obligatoriska figuråkningen låg han dock efter österrikaren Willi Böckl från Wien. BT förklarade kortfattat det oväntade resultatet: "Gillis Grafström led av influensa och åkte ej i sin vanliga stil."

Några dagar senare – lördagen den 18 februari – kunde BT under rubriken "Gillis Grafström tog guldmedaljen i konståkningen" förkunna glada nyheter:
"Favoriten i konståkning för herrar Gillis Grafström, Sverige, lyckades trots indisposition segra i denna gren".

Grafströms guld var början till slutet på den 40 år långa svenska storhetsperioden. När konståkning var en sport som huvudsakligen bedrevs utomhus på sjöar – från slutet av 1800-talet och en bit in på 1930-talet – var Sverige och Österrike de stora länderna.

Först Ulrich Salchow (10 VM- och ett OS-guld) och sedan Grafström (3 VM- och 3 OS-guld) samlade medaljer på hög. Fast de var inte ensamma, vid OS 1908 vann Sverige till exempel herrklassen tredubbelt.

Även bland damerna var Sverige så långt en maktfaktor. Magda Juhlin vann till exempel OS-guld närmast före Svea Norén 1920.

Men efter Vivi-Anne Hulténs bronsmedaljer från OS 1936 och VM 1937 följde ett massivt mörker.

När konståkningen flyttade inomhus blev Sverige kvar ute i kylan.
69 år har gått sedan den senaste medaljen i ett stort mästerskap.
De dominerande länderna sedan dess har i stället varit Sovjet (Ryssland och Ukraina), DDR, USA, Kanada och nu även Japan och Kina.

Länge hette det att svenska konståkare var chanslösa mot de anorektiska broilers, fostrade i plantskolor med närmast omänskliga metoder, som öststaterna ställde upp med.
När muren föll visade det sig att vi även var distanserade av länder som England, Finland, Frankrike, Schweiz, Tjeckien, Italien, Litauen, Ungern, Israel och Polen med fler.
Samtliga de länderna har fått fram medaljörer i stora mästerskap.
Sverige har inte varit nära.

De senaste 50 åren har ingen svensk placerat sig tio-i-topp vid VM eller OS. Och bara två åkare – Lars Åkesson nia 1985 och Peter Johansson åtta 1989 – har slutat bland de tio på EM.
Till och med Danmark har haft större framgångar. Mikkeline Kierkgaard blev nämligen sjua vid EM och elva vid VM år 2000.

Trots vinterklimat, höga tittarsiffror för konståkning på TV och god tillgång på ishallar har Sverige blivit en blåbärsnation.
Sedan mitten av 1980-talet har förbund och media satt sitt hopp till åkare som Peter Johansson, Helene Persson, Lars Åkesson, Lotta Falkenbäck, Helena Grundberg och Klara Bramfeldt.
Alla ovan nämnda har varit ute på de stora mästerskapen för att se och lära. Där har de framför allt fått se hur ohjälpligt långt efter toppåkarna de varit.

– Vi konkurrerar inte på samma villkor, säger konståkningsförbundets sportchef Carina Skoog.
BT träffar Skoog och SVT:s expertkommentator – den före detta elitåkaren – Lotta Falkenbäck i samband med SM i Borås. De ser framför allt två huvudskäl till de svaga svenska resultaten:

1) För kort tid med tillgång till is.
Huvuddelen av de svenska ishallarna har stängt under fyra-fem månader varje sommar.
– Säg till en simmare att den måste träna på barmark under halva året, jämför Falkenbäck.

2) Få professionella tränare.
Bara enstaka klubbar har råd att heltidsanställa sina tränare.
– Kvaliteten på tränarna är oerhört viktig, åkarna måste lära sig rätt från början. Och vi har få tränare som fullt ut kan ägna sig åt att lägga upp program för sina åkare, säger Skoog.

Lägg till brist på förebilder och en svensk idrottskultur där det varit närmast förbjudet att satsa på talanger innan de fyllt 18 år.
– Samtidigt vill vi ha medaljer? Fast motståndet till tidig satsning håller på att luckras upp, säger Falkenbäck.

Hon har totalt sett noterat en positiv utveckling för svensk konståkning.
– Idag ser man på konståkningen med mycket större respekt än för 20 år sedan. Det är stor skillnad.

Av punkterna ovan är tillgången till is prioriterad.
– Vi behöver vara på is elva månader om året, säger Skoog.

Att hålla is på somrarna är dyrt för kommuner – eller klubbar.
– Det är förödande för klubbarna i de kommuner som låter klubbarna betala. Vi är oerhört beroende av den kommunala satsningen.

I Malmö fick Sveriges toppåkare på damsidan Lina Johansson mer tid på is efter sitt genombrott.
– Fast öppettiden är fortfarande för kort, säger tränaren Ela Magnusson.

Hon har även synpunkter på tränarstandard och tillgång i landet.
– Vi ligger ganska långt bak. Vi har för få tränare, säger Magnusson.

Noterbart är att av Sveriges sex bästa åkare tränas fem av tränare med utländsk bakgrund. Själv heter Ela egentligen Elzbieta, och är från Polen.

Förbundet har fått möjligheter att öka sin elitsatsning med hjälp av pengar från SOK (Sveriges olympiska kommitté) och från Göteborg & co – en specialsatsning inför VM i just Göteborg 2008.

Bland annat har svenska toppåkare under de senaste tio åren skickats till Ryssland och tränaren Viktor Kudriatsev. Han är ansedd och har bland annat hjälpt världsstjärnor som Elena Sokolova, Ilia Kulik, Viktoria Volchkova, Carolina Kostner och Stephane Lambiel.

För att kunna bli en riktigt bra konståkare krävs hängivenhet och tålamod.
– Det tar till exempel flera år innan en nybörjare kan börja tävla, man måste ju lära sig åka skridskor först, säger Lotta Falkenbäck.
– Och ju bättre du blir, desto större tålamod måste du ha, säger Carina Skoog.
– Många är inte medvetna om hur mycket jobb som krävs, säger Ela Magnusson.

Lina Johansson vet. 18-åringen har nyligen börjat tävla igen efter 18 månaders skadeelände. Först en överbelastningsskada, sedan ett brutet ben i foten.
– Det har blivit många timmars träning. I början var det jobbigt, men när man väl tagit sig förbi problemen är det värt det, säger Johansson.

Många karriärer har annars tagit slut i samband med den första jobbiga skadan.
– När problemen kommer är det lätt att lägga av, säger Lina Johansson.

Hon är kanske det allra största hoppet inför hemma-VM. Fast hon är inte det enda. Sverige hoppas ha med sex åkare i Göteborg. Senast vi hade fler än två på ett VM var 1982.

Förbundet satsar därför även på Amanda Nylander, Adrian Schultheiss, Kristoffer Berntsson och paret Angelika Pylkina/Niklas Hogner.

Och något håller på att hända i svensk konståkning. Förutom att toppen är bredare än på länge har målsättningen förändrats.
– De första stegen är tagna. Förr var åkarna nöjda med att bli uttagna, nu ställer vi inte ens frågan om vi skall gå vidare till final längre, säger Carina Skoog.

Förbundet är redo. Nu gäller det bara att någon åkare lyckas slå igenom.
– Det är små saker som gör det, säger Lotta Falkenbäck.
– Vi har inte samma antal talanger som de stora länderna, men får våra åkare vara friska och skadefria så?, säger Skoog.

I Finland drog isdansarna Susanna Rahkamo och Petri Kokko i gång en jättehausse efter sina framgångar i mitten av 1990-talet (bland annat EM-guld och VM-silver 1995).

Just nu har Finland fyra tjejer (Susanna Pöykiö, Kiira Korpi, Laura Lepisto och Alisa Drei) som är högre rankade än bästa svenska.
– Finland har länge haft de resurser vi saknar, säger Carina Skoog.
– Fast vi är snart uppe på deras nivå, säger Lotta Falkenbäck.

I Italien har intresset efter Turin-OS varit så stort att konståkningsklubbarna tvingats tacka nej till intresserade ungdomar. Sverige hoppas på en liknande rusch efter Göteborgs-VM.

Skulle det blir så borde inte mästerskapsmedaljerna vara långt borta.
– Det är dags nu, säger Lotta Falkenbäck.

Kanske kan någon av dagens toppnamn bryta isen.
– Vänta och se, säger Kristoffer Berntsson.
– Vi är inställda på det, säger Adrian Schultheiss.
– Det får bli en trevlig överraskning, säger Lina Johansson.