På jakt efter mamma
När den lilla flickan Sanna Sjöswärd fick frågan varifrån hon kom svarade hon Lidingö.
På Lidingö växte hon upp, blev en rätt strulig tonåring som ofta bråkade med sina ganska frånvarande föräldrar. Och Sanna kände sig rotlös.
Hon må ha vuxit upp på Lidingö, men föddes i Iran och adopterades som fyraåring till Sverige. Att som ung flicka vara med om två stora separationer, först från mamman och sedan från barnhemmet, sätter sina spår. Man blir rotlös. För Sanna Sjöswärd förstärktes det av hennes adoptivmor hade svårt att ta sig an henne. Hennes yngre bror, som adopterades samtidigt som Sanna från samma barnhem, var lättare att handskas med tyckte föräldrarna. För Sannas del innebar det ett ständigt sökande efter människor att ty sig till.
Efter en cancersjukdom beslutar hon sig för att försöka finna sin biologiska mor i Iran. Via iranska tidningar får hon napp. Det visar sig att hon har en morbror i Stockholm och via honom och hans familj tar hon steget in i sin iranska familj.
Den iranska prinsessa som Sanna sett framför sig när hon fantiserat om sin mor finns inte. Sanna Sjöswärd möts av en liten, sliten, trött och fattig kvinna tuktad av ett liv i en patriarkalisk värld. Men hon har ändå till slut funnit sina rötter och det finns mycket att bygga vidare från trots kulturella skillnader, trots språkförbistringar och trots alla frågetecken kring varför livet blev som det blev.
I Iran blir Sanna Farzaneh, det iranska namn hon fick som liten. Hon finner sig själv, och det är varken en tjej från Lidingö eller en ung iransk kvinna. Hon finner sin egen identitet i sin egen personlighet.
Berättelsen om Sanna Sjöswärds liv och sökande är uppriktig och ofta tänkvärd. Hon är självutlämnande och emellanåt påträngande. Men också upplyftande.
Sanna Sjöswärd arbetar som bildjournalist och hennes berättelse är en tjock bunt bilder från uppväxten på Lidingö och det vilsna sökandet runt om i världen. Stundtals är det nästan plågsamt att läsa om hennes förhållande till adoptivföräldrarna i den tysta förortsvillan.
Det är som att tjuvlyssna på ett samtal på bussen, jag vill inte veta, det för jobbigt. Men det är också bokens styrka: det uppriktiga, det sanna och det förklarande. Bilderna visar hur en liten, osäker, mobbad och utagerande flicka kan hitta sin inre styrka.
Mötet med mamman och den iranska släkten berättas utan den tårögda sentimentalitet man kunde befara. Sanna Sjöswärd är lika uppriktig om svårigheterna och besvikelserna som över glädjestunderna. Det gör att man som läsare känna sig närvarande och deltagande i hennes liv.
Det är starkt.
Blod är tjockare än vatten. Historien är närvarande i dagens liv. Allt hänger ihop hur vi blir som människor.
Det förflutna spelar all roll i världen, och i det förflutna finns också nyckeln till hur vi ska kunna finna oss tillrätta i det som vi kallar livet. Det visar berättelsen om Sanna Farzaneh Sjöswärd och hennes mamma prinsessan.
