Högt och lågt med Roxette
Den första cd-skivan jag fick var en skiva med Roxette. Det var i mitten av 90-talet och skivan går knappt att känna igen i dag. Framsidan fattas. Fodralet är tappat i golvet och trasigt. Skivan är gammal, sliten och välanvänd. Men den är fortfarande riktigt bra. Precis som Roxette.
Det gör förbaskat ont när barndomsidoler faller. Därför är denna kväll bitterljuv. För det är ingen 90-talsversion av Roxette som står framför den blöta Marknadsplatsen i Halmstad. Marie Fredriksson är tydligt märkt av sin hjärntumör. En sjukdom som bara fem procent har lyckan att överleva. Att Fredriksson i dag står på en scen är inget annat än ett mirakel. Och det ska hon ha all eloge för. Vilket publiken också ger henne.
Det är ingen i publiken som skanderar Per Gessles namn. Skyltarna och ropen handlar om Marie. Efter hennes soloprestation Perfect day håller publiken ut i en lång värdig applåd. Inga jubel, inga skrik eller visslingar. En lång takfast applåd som säger mer än något annat. Och Marie tackar ödmjukast med ett stort leende på läpparna. Ett leende som sitter där hela konserten.
Trots svag röstinsats och dåligt med ork är det Marie Fredriksson som är kvällens stjärna. Men det är hennes bättre Roxettehälft som tar henne dit. Per Gessle håller taktpinnen och sköter både sin del av arbetet och en herrans massa mer. Han fixar mellansnack och solon som håller. Och han gör det med bravur.
När Gessle måttar med tummen och pekfingret och visar att ibland är det bara så långt mellan Halmstad och Hollywood, då tror vi honom. Den akustiska första versionen av It must have been love är så bra att jag ryser under regnkappan när allsången tar över allt och alla.
Minuter senare när How do you do exploderar ut över publiken märks inga sjukdomar eller ålderstecken. Det är bara Roxette. Precis som det ska vara.
Konserten som helhet är dock för ojämn. Röster brister och vissa låtar är helt enkelt för dåliga.
Kvällen största överraskning är en chockartad sådan. Efter extranumret stegar Gessle ut på scenen igen. Och drar med sig Gyllene Tider. Danskarna som står framför mig går hem. Resten av publiken ger Gessle & co kvällens största jubel. Det blir en riktigt svensk sommarkväll med sommarlåtarnas mästare i spetsen. När sedan Roxette kommer in igen och avslutar med duetten När alla vännerna gått hem, då är många uppenbart rörda. Till och med Roxette själva. För det känns som ett avslut och inte en början. Jag får nog att fortsätta lyssna på min första skiva. Den har i alla fall visat sig vara odödlig. Till skillnad från Roxette själva.
