Fängslande när rättsläkaren skriver själv

Recensioner Artikeln publicerades

Ella Andersson är rättsläkare. Som sådan möter hon ofta människor som lik.

Det är mer eller mindre misstänkta dödsfall som självmord och olycksfall. Det kan också vara misshandels- och våldtäktsoffer på vars kroppar hon ska säkra spår efter gärningsmän. Hon kan också undersöka gärningsmän för att hitta spår efter offren. Som läkare kommer alltså Ella Andersson sällan i kontakt med vanliga patienter, som de på vårdcentralen. Som rättsläkare får man ett något annorlunda förhållande till döden, än det gängse. Man får också en stor tolerans för människor stadda i förruttnelse eller kroppar som legat länge i vatten. Och de lukter de utsöndrar.

Ella Andersson är huvudperson i Elias Palms debutroman Corpus delicti. Förlaget tycker att det är en deckare, något som kan diskuteras. För att en bok ska benämnas deckare eller spänningsroman krävs ett visst mått av spänning gärna parad med någon slags gåta. Palms bok är inte särskilt spännande men innehåller å andra sidan en gåta av det mer märkliga slaget. Men strunt samma, strunt i deckargåta och strunt i spänning. Elias Palm har skrivit en mycket informativ och underhållande bok om en rättsläkares vardag. Och Elias Palm bör veta vad han skriver om för han är själv rättsläkare i Lund, där han gör medicinska bedömningar åt polis och åklagare.

Just skildringarna från arbetet i obduktionslokalen och diskussionerna kollegerna emellan är det som gör att Palms bok höjer sig över medelmåttet för debutanter. Här finns intensiteten, engagemanget och kunskapen om än, av naturliga skäl, inte blodet och livet.

Huvudpersonen Ella Andersson är, fast hon är kvinna, Elias Palms alter ego. Ungefär lika gammal, hon går mot 40, och med ett lika brinnande intresse för sitt yrke. Däri ligger också lite av bokens problematik, Ella Andersson är inte särskilt intressant eller ens trovärdig som kvinna. Hon är för mycket en man i kvinnokläder, för mycket en manlig rättsläkares fantasi om en drömkvinna.

Corpus Delicti är dock en fängslande bok. Den så kallade deckarhandlingen kan man ta med på köpet, som en liten krydda i den mänskliga soppa av DNA-spår, mikroskopsprover, beskrivningar av kroppar i förfall och allehanda Sherlock Holmeska slutledningar man kan dra av dessa. Men Elias Palm gör det med värme, stor sympati, utan snaskighet i äckligheter och han gör det med respekt. Det är bra gjort.

Mats Palmquist