En Plastunge som träffar mitt i prick

Barn i den åldern kan vara så känsliga för vad de anser vara för barnsligt. Fint att Regionteater Väst spänner bågen och vågar – de träffar mitt i prick.

Plastungen är baserad på Askungen, men inget är sig likt. Här har vi en fartfylld energisk samtida minimusikal, som balanserar omkring mellan bråddjupt allvar och manusförfattaren Åsa Gustafssons alltid lika skönt skruvade humor.

Disneys Askungen är nog den mossigaste av alla traditionella prinsessor. Slottet, klänningen, prinsen, ja ni vet hur hon tänker. Men Karin Bengtssons samtida Askunge/Plastunge har en helt annan stil. Hon är en tonåring som säger ifrån, skriker argt och försöker ta makten över sitt eget liv. Bara det att det inte är så lätt alla gånger.

Plastungen drömmer om en konsert med Håkan Hellström. Hon hade bestämt att gå dit med sin mamma, men mamman blev sjuk och dog.

Hennes pappa, plastfabrikören Rune Ask (därav Plastungen), har dessvärre ingen koll på vem Håkan Hellström är och dessutom är han fullt upptagen med sin nya fru och fruns outhärdliga ungar som blivit Plastungens plastsyskon.

Hela ensemblen samspelar fint och lyfter fram sina karaktärer bestämt efter Anna Uléns regi. Plastungens pappa (Jan Coster) gör den snyggaste entrén när han slajdar in som en blixt på sina blå skoskydd, direkt från plastfabriken. Han är en sorglös tjomme som inte klarar av att leva upp till föräldraskapet efter att han blivit änkling.

Plastungen älskar honom ändå, fastän han byter ut hennes älskade mamma mot en riktig styrmors-häxa så snart mammans bår rullat av scenen. Styvmodern (Lisbeth Johansson) är en klockren comedienne med små gester och äger publiken totalt med sin iskalla Häxan Surtant-mimik.Om något är för jobbigt att prata om kan man alltid sjunga om det.

Musiken (av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf) och sången håller ihop föreställningen och ger den en ryggrad av allvar så att alla skruvade repliker och allt det yviga kroppsspråket som ofta hör barnteater till inte tar över för mycket. Det blir rakt och varmt, som om alla menar vad de sjunger.

Ytterst handlar det om styvfamiljsproblematik. Men grundtemat ligger som en bakgrundsskiss, och diskuteras inte rakt ut. Det fungerar nog bäst så.