Debutroman som hämtad från Buster
Det handlar om talang och och inställning, om hårt arbete och om att träna tills man spyr, om viljan att lyckas lite för hårt, om omgivningens avundsjuka och narcissistisk självbild. Och om kärlek förstås. Ingen story utan kärlek.
Marcus Priftis debutroman Gå på djupet är berättelsen om Emil Axelsson som gör succé i IK Sirius och via allsvenska Gefle hamnar i Newcastle.
Väl där blir det trubbel både på och utanför plan. Efter en massa förvecklingar förstår Emil så småningom att värdera sitt liv och fotbollen på ett mer moget sätt. Ungefär så. Fast mer omständigt.
Det här är en fotbollsroman i klassisk Åshöjdens BK-anda, men utan Max Lundgrens driv i berättandet.
Priftis, som bland annat har förflutet som poetry slam-poet på SM-nivå, använder alla schabloner som finns tillgängliga, men det hjälper föga när persongalleriet blir intetsägande, miljöbeskrivningarna torftiga och dialogerna krystade.
Om detta vore Marcus Priftis andra roman vore det läge att ta fram sågen.
Nu är det inte så. Det finns därför anledning att vara mer framåtriktad än bakåtriktad i kritiken.
Priftis är ingen dålig författare, om än oerfaren. Gå på djupet blir bättre ju längre in i den man kommer. Debutantens darriga handlag blir allt stabilare. I slutet är det mer än acceptabelt.
Det finns dock en kritik som inte går att överse med. Efter bokens 500 sidor känner jag fortfarande inte ett dugg med huvudkaraktären.
Det är inget speciellt gott betyg. Debutant eller inte.
Å andra sidan tror jag att i första hand beror på att just den här läsaren inte har vare sig rätt ålder eller har överseende med tonårsresonemangens pseudodjupa ytlighet.
Så vi säger väl så här Priftis: med rätt publik så kan din debut fungera.
Bortom segmentet juniorer med proffsambitioner och Bella Berglund (förlåt jag kunde inte låta bli att retas jag menar hela A-laget utom Johan Karlsson) är det mer tveksamt. Denna gång. Fast ge inte upp. Bevisa istället att jag har fel med nästa bok.
Mikael R Karlsson
