Bubblar som en riktigt bra freestylerappare

Recensioner Artikeln publicerades

Innan jag börjar läsa Den siste greken råkar jag slänga ett getöga på ena innerfliken där baksidestexten (som alltså inte finns på baksidan utan på ena innerfliken) finns.

Den är halsbrytande fiffig och jag blir direkt misstänksam och lite trött. Romaner som utges för att vara en gripande skildring av lite olika saker och löften, längtan och sparvars vingdarr kan skapa en viss matthet. De är ofta så charmigt underfundiga att läsaren drabbas av en sorts litterär sockerchock.

När historien om huvudpersonen Jannis Georgiadis sedan visar sig vara nedtecknad på registerkort utlagda i inbördes virrvarr-ordning, stegras insulinbehovet märkbart. Ska jag tvingas igenom ytterligare en bok där både ram och form är så utstakad i förväg, så intellektuellt superplanerad, att själva orden löper amok? Bara för att den stackars författaren ska få ha något roligt alls under arbetes strängt schemalagda gång?

Äsch. Nästan direkt visar sig min oro vara helt obefogad. Jag kan andas ut, släppa tanken och bara följa med i en böljande berättelse.

Den berättas av en nogräknad berättarröst som talar om sin vän Jannis. Genom honom målas en yvig bild av några människors historia under 1900-talet, bland annat som arbetskraftsinvandrare i Skåne. Trådar läggs ut åt höger och vänster för att ytterst sofistikerat knytas ihop igen undan för undan. Det är omöjligt att ytligt beskriva den här bokens område utan att bli alltför svepande. Livets alla möjliga olika hörn undersöks, med lupp och fingeravtryckspensel. Sjukdom, barndom, minnen, relationerna mellan människor, kärlek, förlust och migration. Aldrig för en sekund kan man ana vad som kommer att hända härnäst, vare sig språkligt eller faktiskt. Tiden är en tydlig cirkelrörelse, aldrig linjär, och trots plötsliga hopp och brott i kronologin tappar Fioretos inte tråden för ett ögonblick.

Dessutom växlar tonen oproblematiskt mellan lekfullhet och gravallvar, och då gärna lekfullt om det gravallvarliga och allvarligt som i graven om det som är på lek. Utan att de språkliga knixigheterna och egna orden någonsin tar över- det är en svår balansgång som Fioretos måste varit född att behärska.

Och trots all ironi och all osäkerhet kring vem som egentligen berättar och varför, all denna smarthet, så köper jag Den siste greken som vore den den sista droppen vatten. Till och med abborrarna, som simmar omkring under isen i koftor som deras mammor har stickat; jag ser dem tydligt framför mig. Klart att abborrarna har koftor! Som deras mammor har stickat!

Den siste greken är som en underbar Rubiks kub fast med ord och historia. Aris Fioretos blåser upp en alldeles egen bubbla som skimrar lite extra bredvid alla andras.

Det är unikt och förbryllande, snyggt utan att förlora i själfullhet. Som att lyssna på en riktigt bra freestylerappare, fast i nästan 400 sidor och med en berättelse som håller hela den vägen. En av årets mest speciella läsupplevelser.