Kalifornisk samtid – som ett kvinnofängelse

Bekanta från uppväxten i San Francisco hade dömts till fängelse vilket fick Rachel Kushner att en dag bli volontär. När hon några år senare gav sina första intervjuer efter romanen "The Mars room" formulerade hon sig på ett sätt som hon kanske inte hade gjort från början.

– Men vid någon tidpunkt i livet bestämde jag mig för att inkludera människor i mitt vardagliga liv som staten hade gjort helt osynliga. Av någon anledning är det viktigt för mig – och svårt.

– Mitt liv förändras, mitt barn växer upp och jag får åka till Europa. Men de sitter fortfarande där de sitter, säger hon med tillägget att hon inte vill klappa sig självbelåtet på axeln.

Kushner kommer direkt från Los Angeles till ett grådaskigt rum på Bokmässan i Göteborg. I sin förra roman, "Eldkastarna" skildrade hon New Yorks konstliv på 1970-talet. "The Mars room" ser hon som en roman som framför allt handlar om dagens Kalifornien, inte om ett fängelse.

– Ingen seriös författare som är intresserad av samtiden i Kalifornien kan förneka ofantligheten och omfånget av tillämpningen av lagen bland fattiga människor, säger hon och påpekar att Kalifornien har den högsta andelen fattiga i hela USA.

Vad är rättvisa? Det var en av de grundläggande frågor som Rachel Kushner tvingades besvara inför sig själv under romanarbetet. Och vad gör det med en människa att aldrig ges en chans att sona det brott som hon faktiskt har begått?

Kaliforniens rika är ofattbart rika och när man ser de enorma sequoiaträden i Central Valley känns det som om självaste Kristus varit där, konstaterar hon. Men delstaten har också förverkligat det som Kushner beskriver som ett av världshistoriens största fängelseprojekt: med start 1980 byggdes 23 fängelser på 18 år.

– Jag letar inte statistik för att skriva fiktion, jag råkar veta detta för att jag är intresserad och för att jag skrev en lång artikel i NY Times Magazine efter att jag skrivit romanen.

– Men hur relateras den här rikedomen och skönheten till alla de människor som är insugna i det här systemet? Den som har enkla svar på det är opålitlig, det här är terräng för skönlitteraturen.

Romanen berättas genom Romy, en 29-årig stripteasedansös som växt upp i San Franciscos grå och fula kvarter, som blev sexuellt utnyttjad som 11-åring då hon redan tog droger.

– Det Romy beskriver är tonårens faror och hur skräckinjagande det kan vara för en grupp ungar som ingen har koll på och som tillsammans är fria att förstöra sig själva. Just det är skrivet med intim kunskap, säger Rachel Kushner som hämtat stadsmiljöerna till Romys uppväxt ur minnet av sin egen.

Romy har blivit dömd till två livstidsdomar på vardera 25 år plus 6 extra år i fängelse efter att, inför sin femårige son, ha slagit ihjäl en kund från strippbaren som förföljde henne. Det vet läsaren redan från början. Våldsdådet får aldrig någon riktig förklaring, tillstår Kushner som ville ha det så. Det är Romy som berättar och Kushner godtar hennes ovilja att gå på djupet med det svåraste.

Själva domen har hon lånat från en fängelseintern som hon känner, vars bror i sin tur har fem livstidsdomar. De blir aldrig fria.

– Det här är ett lager av befolkningen i södra Kalifornien där hela familjer sitter i fängelse. Är de oskyldiga? Nej. Men har de det hårdaste liv som du kan tänka dig? Ja, säger Kushner.

Romanens fängelse är modellerat efter Kaliforniens stora kvinnofängelse i Chowchilla där volontären Kushner besöker fångar som inte har någon enda familjmedlem som bryr sig om dem. Ibland är hon bara en röst som frågar hur de har det.

De dödsdömda kvinnorna i hennes roman syr sandsäckar, en detalj som Kushner har hämtat direkt från verkligheten. De sitter på en avdelning under isoleringscellerna vars interner de kommunicerar med genom ventilationen. De befinner sig längst ner, längst in i en betongbunker i en avfolkad del av det soliga Kalifornien.

– Jag är ledsen om det här låter melodramatiskt, men jag är verkligen säker på att alla människor har en själ. Jag visste inte att jag kände så innan jag skrev den här boken, men ingen människa förtjänar att bli fördömd rakt av.