Rättegången väcker mörka minnen

För en av dem som med egna ögon såg resultatet av mordorgien på Utöya är upplevelsen magstark.

– Den första rättegångsdagen var väldigt svår. Jag började gråta spontant. Jag tänkte ju på alla de människor han tagit livet av – unga, friska människor och på familjerna och hela samhället och på vad den här killen har utsatt oss för, säger Björn Kasper Ilaug till TT i Oslo tingsrätt.

När Breivik inledde sitt blodbad på ön den 22 juli i fjol satt Ilaug, en 53-åring som arbetar med information på internet, i sin sommarstuga två kilometer därifrån. En vän ringde och bad honom låna en båt och åka till Utöya för att hjälpa till.

Såg för mycket

Ilaug hämtade 20–24 unga från ön och körde dem till fastlandet. Han klev tre gånger i land på Utöya och såg långt, långt mer än han ville se.

– Jag såg ju dessa ungdomar . . .

När han kom till ön visste han inte vem eller vilka som orsakat blodbadet eller om någon hade gripits. Arbetet pågick under rädsla för hans eget liv.

Många har reagerat på Breiviks iskyla i rätten, hans tal om barn som "legitima mål" och att han skulle göra om allt igen. Ilaug säger att han inte förstår Breiviks tal om marxistkulturella och andra omdömen om de politiska motståndarna.

– När jag hör de där absurditeterna tänker jag på alla dem som sitter här som har mist sina barn och som måste lyssna på alla de här tokigheterna.

Ilaug känner att tingsrätten och det övriga samhället hanterat rättegången på ett värdigt och riktigt sätt.

Han närvarar vid rättegången för att de som ger honom psykologisk hjälp manat honom till det, och till att prata så mycket som möjligt om sina upplevelser. Han har bland annat drabbats av sviktande korttidsminne och sömnproblem.

Att vara här är ett sätt att hantera minnena?

– Ja, helt klart. Jag är ett typiskt exempel på traumatisering efter en livshotande upplevelse.