Längre sammandrag av fredagen i Oslo tingsrätt

Breivik om Utöya:

Vid bryggan mötte han två AUF:are. Den ene var en vaktansvarig, säger Breivik, som nu inleder berättelsen kronologiskt och talar utan avbrott.

I fickan hade han en pistol.

– Jag gick bort till honom och sade att det hade varit ett terrorangrepp i Oslo och att jag är utplacerad som en rutinåtgärd, säger han.

– Jag sade att vi inte har gripit någon och inte vet vem som har gjort det.

Breivik bad sedan mannen att kalla tillbaka båten, som då inte var på plats.

– Jag såg sedan att det var en kvinna på båten. Jag gick bort för att möta henne och sade samma sak till henne, säger han.

Han sade att allt var kaos i Oslo och att två till poliser var på väg för att ansluta.

Geväret och en tom kasse tog han med till båten.

– Du kan inte ta med dig geväret, du kommer att skrämma alla AUF:are, sade kvinnan enligt Breivik.

Han sade då att han kunde skyla den.

– Jag var hundra procent säker på att jag skulle möta kraftigt motstånd på ön och att jag skulle behöva kämpa mig förbi beväpnade vakter, säger han.

Breivik fick veta att det fanns en polisman på ön och började fråga ut kvinnan på båten om han var beväpnad.

– Jag sade till henne att du kallar samman vaktlaget så kan jag briefa dem när jag kommer över, berättar Breivik, som ville "eliminera" alla vakter direkt när han kom fram med båten.

Några personer mötte honom, väl framme på ön.

– Jag såg den vaktansvarige. Han såg ut som en professionell våldsutövare, säger Breivik, som sedan gick fram och presenterade sig.

– Han tittade på mitt ID och reagerade inte mer på det.

Stämningen är spänd i salen.

Breivik märkte att den vaktansvarige blev misstänksam, började ställa säkerhetsfrågor om vilket distrikt han jobbade i och vilka personer han kände.

– Sedan kom han med en uppföljande fråga och jag avbröt det och sade att jag föreslår att vi går upp till huvudhuset så ska jag briefa er om vad som hänt i Oslo, säger Breivik.

– De började att gå upp före mig och då tänkte jag: det är nu eller aldrig.

Han beskriver minuterna innan han började skjuta som "flera år långa", att kroppen gjorde uppror.

– Hundra röster inom mig sade: gör det inte.

Sedan började han att skjuta.

Han beskriver hur han skjuter de två som går framför honom, han skjuter dem flera gånger i huvudet. Då hör han folk skrika.

– En person sprang från mig. Jag sköt honom i kroppen så att han föll, säger Breivik.

– Jag hamnade då i ett chocktillstånd. Jag minns inte vad som skedde. Jag minns inte om jag sköt mot huset eller bara gick förbi.

Då springer folk runt honom i alla riktningar.

– Jag sprang inte. Jag hade så mycket utrustning på mig, så jag gick snabbt, men lugnt.

Han bedömde att han hade trettio minuter på sig för att uppnå sitt mål.

Personerna på båten undvek han att skjuta eftersom han såg på dem som "civila".

– De blev väl rädda och körde i väg från ön direkt. Då tänkte jag att det var fel att låta båten slippa undan, säger Breivik.

Vid huvudbyggnaden tog han ut geväret ur plastpåsen.

– Vid sidan av cafébyggnaden är det många människor. Folk ser ganska förskräckta ut. Det är kaos. De vet inte vad som händer, säger han, men avbryter sig.

– Det är längre sedan jag talade om detta med polisen, men jag ska försöka minnas.

Åklagarna låter nu Breivik tala helt fritt utan avbrott.

– Det är möjligt att jag sköt någon vid ingången och sedan sköt jag någon i fönstret. Det blev totalt kaos. Folk sprang i alla riktningar, fortsätter Breivik.

Han berättar hur han sedan byter till att använda pistolen. Från rummet minns han ingenting.

– Jag sade till polisen att jag nog dödade många människor. I efterhand har jag förstått att jag dödade sex, kanske sju människor där, men jag har inget minne av det.

Breivik berättar hur han går in ett större rum där han skjuter.

– Jag tror jag skjuter dem först en gång i huvudet och sedan en gång till. Folk är helt paralyserade. De klarar inte att springa. Det är inget jag har sett på tv, att folk blir så paralyserade så det såg väldigt märkligt ut, säger han.

– De ber för sina liv. Jag ser två personer, skjuter dem i huvudet.

Han berättar hur en person försökte angripa honom och att han tar bort hans händer för att sedan skjuta honom.

– Jag ser en grupp inne i hörnet. Jag skjuter dem allihop. Det är sedan väldigt stilla i rummet, säger han.

I rättssalen lägger en AUF-medlem armen om sin kamrat.

Breivik fortsätter att berätta detaljerat om hur han dödade fler på Utöya. Han berättar att han hade dålig koll på hur mycket han har skjutit, att han inte riktigt kunde ta in vad han gjorde.

Han berättar att han inte minns detaljerna för att han försöker ha en överblick.

– Det jag hade planerat var att skjuta så många som möjligt. Målet var att skrämma alla AUF:are i vattnet så att de drunknar, sticker han in, mitt i den kronologiska berättelsen.

– Ni ska dö i dag, marxister, minns Breivik att han ropade på tältplatsen.

Han återgår till den kronologiska berättelsen med detaljerade beskrivningar av fler mord.

Någon i salen snyftar till. Det är knäpptyst i salen bortsett från knattret från journalisternas tangentbord.

– Jag var hela tiden uppmärksam på att leta efter Gro Harlem Brundtland och Eskil Pedersen, säger Breivik när han efter pausen fortsätter att berätta om Utöya.

Han rör sig på ön och det är tungt att gå eftersom han har mycket att bära på. Med sig har han två dunkar diesel.

Planen var att hälla ut dieseln och tända på runt en byggnad där många ungdomar hade gömt sig. Brann de inte inne skulle de komma ut och bli skjutna. Men han hittade inte sin tändare.

– Jag lärde mig efteråt att diesel inte går att tända på, så det var ett misstag jag gjorde, säger han.

Vid vattnet ser Breivik båtar mot vilka han skjuter flera skott. Ibland är han osäker på vad han gjorde, men överlag ger han detaljerade beskrivningar av hur han rörde sig på ön.

Inne i ett hus ser han en mobiltelefon på golvet, som han plockar upp.

– Jag tänker att nu har jag nog fullföljt mitt uppdrag. Jag tänkte att jag nog skrämt hundratals i vattnet, säger han.

När han ringer är det upptaget. Flera gånger försöker han, innan han till slut kommer fram.

– Vid bägge samtalen bad jag om att bli kopplad till insatsledare. Jag bad att bli uppringd när de hade hittat den personen, säger han.

Efter att han inte blir uppringd är Breivik lite osäker på huruvida han ska fortsätta.

Efter pausen fortsätter Breivik att redogöra för sin massaker.

Han minns inte exakt hur många han skjuter vid varje tillfälle, om det är två eller tre offer till exempel.

Östsidan av ön undviker han, rädd för att en prickskytt ska skjuta honom från fastlandet.

Vid ett tillfälle ropar han mot en grupp ungdomar:

– Har ni sett terroristen?

– De såg väldigt skeptiska ut. När de kommit lite närmare sköt jag den första personen i huvudet.

Nu är han nere vid Pumphuset.

– Jag sköt mot alla, mot huvudet.

En minns Breivik särskilt.

– Han sade "var så snäll, kamrat".

Även den personen blev skjuten.

Skotten mot huvudena förklarar Breivik med att det var så många som spelade döda.

När han återvände till mitten av ön såg han vad han lämnat efter sig.

– Det var hemskt, säger Breivik och sväljer hårt och drar fingrarna runt ögonen.

Men rösten är fortsatt stadig och obehagligt saklig.

En gång trodde han att han såg Gro Harlem Brundtland på avstånd. Den personen, troligen en pojke, fick tre skott i sig och föll i vattnet.

När en helikopter flög över insåg han att han snart skulle gripas.

– Jag funderade på att skjuta mig själv. Jag kommer att vara Norges mest hatade man. Ska jag göra det måste det ske nu.

– Men så kom jag att tänka på manifestet som talar om att man måste kämpa in i det sista.

Åter vid kafébyggnaden såg han en flicka som verkade vara under 16 år, den gräns han satt för att döda.

– Så jag sköt inte henne.

Han säger att han även skonade en liten gråtande pojke.

Men fyra, fem andra ungdomar i närheten skjuts ner.

Breivik har ett foto över ön framför sig med de viktigaste platserna utmärkta. Precis som alla dagar här snurrar han runt med den specialtillverkade pennan i höger hand; pennan är böjlig och går inte att använda som attackvapen, Breivik har den med sig från fängelset.

Nu redogör Breivik för hur det gick till när han gav upp till den första polisstyrkan som nått ön.

De trodde inte på honom när han sade att han var ensam gärningsman.

Förd till huvudhuset på ön sade han till poliserna:

– Ska ni avrätta mig, så gör det nu.

Breivik frågar åklagaren om han ska fortsätta.

Det är tyst i salen.

Åklagar Engh tar en klunk vatten. Det är en lång stund sedan hon bad honom berätta vad som hände på Utöya.

Efter att inledningsvis ha skjutit vakten och föreståndarinnan kom han över spärren att döda, menar Breivik.

Åklagare Inga Bejer Engh visar rätten en skiss över huvudbyggnaden. Tretton röda prickar markerar i vilka rum dödsoffren föll.

Det visar sig att Breivik har blandat ihop var han sköt dem.

– Det var kaos, säger han.

Offren benämns med de nummer de är utmärkta med på skissen.

Hur många han hade dödat vid en viss tidpunkt var oklart för Breivik. Hans mål var hur som helst att döda alla på ön, ett antal han uppskattade till runt 600 personer. De han inte sköt skulle drunkna under flykt, var tanken.

I det fortsatta åklagarförhöret understryker Breivik att han inte log eller skrattade under dödandet.

– Varför skulle jag göra det? svarar han åklagare Bejer Engh.

Förhandlingen i Oslo tingsrätt är nu avslutad. Den återupptas på måndag med fortsatt utfrågning av Breivik.

***

Från förmiddagens förhör:

– Förstår du att detta är svårt att lyssna på för andra, undrar först Vibeke Hein Bära.

– Det är klart, det är hemska saker. Jag tror inte att jag hade klarat av att berätta om detta om jag inte stängt av känslorna och använt ett vanligt språk, svarar han.

Breivik lägger ut texten om "kulturmarxisterna" inom medierna, skolan och överallt annars.

Han anser att norska medier torpederade Fremskrittspartiet i valrörelsen 2009. Det var en bidragande orsak till beslutet att genomföra terrordåd.

Advokat Hein Bära undrar varför han använder ett sådant tekniskt sakligt språk när han berättar om händelserna den 22 juli.

– Det hade inte varit möjligt med ett vanligt språk, upprepar han.

– Om du frågar mig om jag har empati och känslor, så kan jag säga att jag var rimligt normal fram till 2006 då jag inledde träningen, fortsätter han och berättar att han då började med en "dehumaniseringsstrategi" för att klara av att döda sina fiender.

– Annars klarar man inte av det mentalt.

Enligt Breiviks logik kan han inte vara narcissistisk eftersom han som militant nationalist älskar sitt land mer än sig själv och var beredd att dö för det.

Advokat Geir Lippestad frågar Breivik hur hans handlingar kan påverka synen på multikulturalism.

Breivik svarar att han inte såg någon demokratisk lösning.

– Jag hade inget annat alternativ än våld.

Lippestad övergår till förberedelserna inför Utöya.

Han frågar nu om hur Breivik visste vilka S-toppar som skulle vara på ön.

Svaret fanns på det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF:s hemsida.

Breivik berättar att han undvek att slå till under utrikesminister Jonas Gahr Störes besök.

– Jag kalkylerade med att han hade två, tre livvakter.

Men förra statsministern Gro Harlem Brundtland borde ha högst en livvakt med sig och det skrämde inte Breivik som var utrustad med skottsäker väst.

Hans plan var att skära halsen av henne med en bajonett. Det skulle filmas och triumferande läggas ut på nätet för likasinnade att gotta sig åt.

Det andra toppmålet på ön var AUF-ordföranden Eskil Pedersen.

Brundtland hade redan lämnat Utöya när Breivik anlände. Pedersen var kvar men undkom.

Målsägarbiträdet Mette Yvonne Larsen vänder sig till Breivik och påpekar att tusentals personer är berörda av hans handlingar.

– Jag kan inte begripa det lidande jag orsakat, säger Breivik.

– Jag tror inte jag skulle klara av det här rättegången utan att fjärma mig från det.

Är det något problem om du bryter samman? undrar Larsen.

– Jag känner att mitt intresse är att förhindra att vår kultur förstörs.

– Den 22 juli handlar inte om mig eller andra, utan om Norges och Europas framtid.

Breivik säger att hans ideal japanska män som lärt sig att inte visa känslor.

Larsen: Men du grät när du såg din egna film?

– Jag var inte förberedd på att se den.

– Den representerar allt som jag älskar.

Larsen: Då visade du känslor alltså?

Breivik vecklar in sig om japanska banzaikrigare under andra världskriget.

När Larsen fortsätter pressa honom, utbrister han:

– Jag är inget psykfall utan är fullt tillräknelig