En dödsdans som brinner

TEATER

Dödsdansen av August Strindberg

Med: Mikael Persbrandt, Lena Endre och Thomas Hanzon

Regi: Stefan Larsson

Scen: Maximteatern, Stockholm

[ungefär lika med] av Jonas Hassen Khemiri

Med: Hamadi Khemiri, Christopher Wagelin, Marali Nasiri med flera

Regi: Farnaz Arbabi

Scen: Dramaten, Stockholm

När Mikael Persbrandt gör comeback på teaterscenen efter fem års frånvaro är han magnifik. Han tar ut allt ur sin rollfigur Edgar, i August Strindbergs giftiga äktenskapsdrama Dödsdansen. Hatet, rädslan, den förvridna kärleken – Mikael Persbrandts gestaltning äger varje fas av sin karaktärs mänskliga nedmontering.

Och så är han rolig också. För humorn finns där, i Strindbergs text. Den är existentiellt svart och cynisk, och fångas upp av Mikael Persbrandts absoluta gehör och timing. Han är en av våra mest musikaliska skådespelare – i rörelserna, i diktionen. Man vill inte missa en stavelse eller en gest när han står på scenen. Han förhäxar sin publik.

Dödsdansen på privatteatern Maxim i Stockholm är tillsammans med Jonas Hassen Khemiris [ungefär lika med] på Dramaten två av höstens mest uppmärksammade teateruppsättningar. Båda hade premiär i helgen. Det är väsensskilda teaterupplevelser, Khemiris kritik av kapitalismen och Strindbergs avklädning av tvåsamheten, men båda ställer sig mitt i samtiden. Det är väsentlig teater.

Som ni förstår av den här textens inledning är det lätt att imponeras av Mikael Persbrandts skådespelarkonst, men han är inte ensam. Tillsammans med sina motspelare Lena Endre och Thomas Hanzon samt regissören Stefan Larsson bildar han ett slags svensk teaters dreamteam. Det är en uppsättning som till sin karaktär egentligen hör hemma på Dramaten, men nu spelas den på lilla Maximteatern – delägd av Persbrandt, det är förstås en av anledningarna.

Dödsdansen hade premiär 1900 och är ett klassiskt desillusionerat äktenskapsdrama à la Strindberg. Makarna Edgar och Alice har varit gifta i 25 år. Silverbröllopsfirandet närmar sig, men makarna är insnärjda i ett repetitivt och hatfyllt förhållande. Edgar är en misslyckad och försupen kapten, Alice en bitter kvinna som tvingades lämna skådespelaryrket för sin man, alltför tidigt.

Persbrandt och Lena Endre, lika lyhört närvarande i spelet som alltid, gör paret nyansrikt. Hatet bubblar fram, men ömheten, den fysiska närheten, finns där också och visas i gester och mimik. Regissören Stefan Larsson, den svåra enkelhetens mästare, får fram alla dimensioner och hans tillagda distanseringseffekter visar att det är teater vi ser, men teater på riktigt.

Thomas Hanzon spelar katalysatorn Kurt, den gamle vännen och kusinen till Alice, som dyker upp efter många år. Då briserar allt. Hanzons laddade släpighet får rollen att skimra.

Dödsdansen på Maximteatern är helt enkelt en klassikeruppsättning som brinner. Strindberg hade förmodligen varit mycket nöjd.

Brinner gör det även på Dramatens lilla scen. [ungefär lika med] är en text som tar ett ambitiöst och hängivet samhällskritiskt grepp om vår tids beroende av pengar. Den en gång i tiden avhoppade handelshögskolestudenten Jonas Hassen Khemiri kan sitt ämne. Vi får oss en hel del ekonomisk teori till livs, kontrasterade mot ett antal luggslitna karaktärers försök att navigera sig fram i ett ekonomistiskt samhälle där vi värderas efter vår plånbok.

Jonas Hassen Khemiris tidigare pjäser har gjort honom till en av våra mest intressanta dramatiker. Med ett glasklart och kritiskt öga på vad språket gör med vår identitet har han blottlagt tidigare dolda maktstrukturer i det svenska, främlingsfientliga, samhället.

Med [ungefär lika med] byter han fokus. De snabba och påhittiga dramatiska kasten och de eleganta språkliga svängningarna finns kvar – fint gestaltade av pålitliga khemiriregissören Farnaz Arbabi – men storvulenheten i ämnesvalet tycks också ha påverkat karaktärernas trovärdighet. Vi kommer dem inte tillräckligt nära. De förblir exempel, inte människor.

Ändå görs här några riktigt fina rollprestationer. Christopher Wagelins hemlöse tiggare och Hamadi Khemiris förtvivlade ekonomistudent är till exempel tonträffar som imponerar. Men någon drabbande fördjupning av karaktärerna sker aldrig. Det är som om det finns för mycket annat att berätta.

Ändå är [ungefär lika med] fungerande och angelägen teater. Det kan låta paradoxalt, men i uppsättningens alla delar finns här så mycket kvalitet att det räcker långt. Det är helheten man kan ha åsikter om.

Annat är det på Maximteatern, som ni förstår. Där bildar alla lysande delar en helhet som fullständigt besegrar sin publik. Stående ovationer fick man när jag var där. Välförtjänt.