Nöje

Stefan Gerhardsson om sorgen:

Stefan Gerhardsson berättar för BT om sorgen efter sonen Mikaels bortgång.

Nöje
Stefan Gerhardsson utanför huset i Falkenberg. Den 15 augusti dog hans son Mikael.
Foto:

Det finns datum som man alltid bär med sig.
Den 15 augusti är ett sådant. Kanske inte för dig, eller mig.

Men för Stefan Gerhardsson.

Då förändrades världen. Åtminstone hans del av världen.

Då dog hans son Mikael.

Han blev bara 14 år.

När vi träffas har det gått 50 dagar, ungefär. Han vet inte.

–Nej, jag håller inte koll. Men jag känner att det är värre nu än tidigare. Saknaden framför allt. Han kommer aldrig tillbaka. Det blir så påtagligt.

I kväll är det premiär för 320 kilo buskis, i Trollhättan. I slutet av oktober kommer föreställningen till Borås. Tanken var att premiären skulle ha varit i Göteborg i september. Men allt ställdes in. Mikael Gerhardsson fick 16.000 volt genom kroppen när han klättrade på ett stillastående tåg.

Du var rätt tidigt ute i media och berättade om tragedin?

–Först blev jag bara förbannad, men jag hade egentligen ingen att bli förbannad på. Men så ringde de från Aftonbladet på lördagsnatten. Det här hände på fredagen. Och vi hade svårt att sova ändå. Jag fick någon att kanalisera min ilska på. Sedan ringde de inte på ett tag faktiskt.

Så skrattar han. Det finns plats för skratt också.

–Vi tycker att det blir offentligt när dödsannonsen kommer. Men ringer de ändå så är det lika bra att jag pratar med alla. Det är bättre än att de skriver vad de tror att jag ska säga. Det var nog klokt att göra så? men man är inte så klok i de här sammanhangen.

Nu när du läser i efterhand vad du sa, känns det konstigt?

–Nej, det känns nästan lite äckligt klarsynt, nästan lite för strukturerat.

 

Vi sitter på kafé i Falkenberg. Det är rätt mycket folk i omlopp. De kommer med sina brickor, det skramlar och sorlar. Han hälsar på några av kafégästerna.

Stefan Gerhardsson behöver knappast någon presentation. Efter mer än 25 år i branschen är han ett välkänt ansikte. Stefan och Krister är en nöjesinstitution med många stora buskissuccéer bakom sig.

För en utomstående kan kontrasten därför verka gigantisk. Hela hans yrkesliv har gått ut på att få oss andra att skratta. Plötsligt kanske vi sätter skrattet i halsen. Ska han stå där och ge ”röva ett ansikte” när hans son nyss har dött?

Känner du av kontrasten?

–Nej, jag vet inte än. Vi får se hur det blir efter premiären. Men jag är inte rädd. Jag är van vid att trycka undan känslor i mitt jobb, oavsett vad det har handlat om – sjukdomar, dödsfall.

Är du rädd för hur andra ska tänka om dig? Där står du på buskisscenen och skämtar och alla vet vad som hänt din son?

–Jag var rädd ett tag, det kan ju tyckas cyniskt, men de som tycker illa om vad jag gör köper väl heller inga biljetter.

Ni har repeterat ett par veckor nu. Något som är annorlunda?

–Jag är lite trögare i huvudet. Lite jobbigare att lära sig saker. Jag sitter i mina tankar, får fråga om igen. Men det har varit skönt att ha de gamla polarna att skoja och skratta med.

Han tystnar en kort stund.

–Men man får andra värderingar. Både när du blir äldre och när det händer något sådant här. Du värderar inte framgången som du har haft lika högt.

 

Han berättar sakligt, utan att staka sig. Ibland skrattar han. Han är mycket vänlig och tillmötesgående. Det känns otvunget och avslappnat, trots allt. Men han är delvis en annan person än den han var tidigare. Säger han själv, åtminstone.

–Man blir aldrig samma människa, men man behöver inte tvunget bli en sämre. Jag hoppas att jag kan bli mer omtänksam, ringa till folk som man inte ringt på länge. Ta vara på tiden vi har här. Och göra något vettigt av den. Förr kunde jag skynda mig hem som en idiot, bara för att lägga en patiens på datorn. Det är fullkomligt borta nu.

 

Fredagen den 15 augusti var en fin dag. Stefan och hustrun Carina åkte till stugan för att titta till den. Vädret var bra. De gick en promenad.

Fredagen den 15 augusti var en kul dag. Mikael var uppspelt. En av de bästa kompisarna hade varit iväg på semester. Nu hade han kommit hem. Tre kamrater förenas denna fredag. De var i stan. Vid korvkiosken. Hemvägen gick över den nedlagda delen av järnvägen. Och de skulle upp på tågen. Fotografera varandra. Vara häftiga. Världen låg där, den skulle erövras. Ett tåg var inget hinder. En av de tre skulle klättra upp, men vagnen var så skitig. Han struntade i att klättra. Men Mikael skulle upp. Han klättrade.

 

Stefan och Carina gick till stuggrannen, pratade en stund. Sedan åkte de hem till Falkenberg. Det var fredagskväll. En bra dag. Men nu ringde det på dörren. Och utanför stod två poliser.

 

I fjorton dagar satt nära och kära och drack kaffe, pratade. Grannar, släkt. Dygnet runt.

–Och även Mickes kompisar, de som var med om olyckan, har varit hemma. Och det har känts bra. Vi har stöttat varandra. Jag har till och med varit med och tröstat en del. Och då får jag skuldkänslor för att jag borde ha varit ledsnare själv. Och det är ju lite konstigt. Men inget är rätt. Inget är fel. Och skrattet i sig producerar mycket endorfiner, liksom gråten gör. Det är närbesläktat. Vi har skrattat mycket, tittat på foton. Hans kompisar har berättat saker om Mikael som vi inte hade en aning om.

Får du dåligt samvete när du skrattar?

–Nej, det får jag inte – längre. Kanske i början. Men jag har alltid sett positivt på saker och ting, och det gör jag fortfarande, faktiskt. Och om det är någon mening med det här, så är det kanske att jag ska bli en bättre människa, och vi kan hjälpa andra, stötta killarna som var med. De har det värst.

 

En ny tillvaro uppstod. Kartan behövde ritas om. Familjen slets itu. Fem blev fyra. Men han har fortfarande tre barn. Martin, Jimmy, Mikael. Även om bara två är i livet.

–Vi har ju haft Mikael i femton år. Han är fortfarande mitt barn.

Men Mikael hann aldrig fylla femton. Den 17 oktober skulle han ha fyllt år.

Har du inte varit förbannad på honom i efterhand. Vad skulle du på tåget att göra?

–Jo, och vi hade pratat om det många gånger. Men jag själv har varit nära att dö hur många gånger som helst, och klarat mig. Han hade otur. Och det är lite typiskt när det gäller honom. Han var sådan, klättra högst, vildast. Mycket energi. Han var den som var mest lik mig.

Han hördes och syntes. Han satte spår. Tomrummet blir desto större.

–Det blev jävligt tyst hemma nu.

Han tystnar igen. Sorlet runt oss fortsätter. Vardagen därute fortsätter, som om ingenting hade hänt.

–Han var intelligent, men han gjorde inte det han inte ville. Han var ett störande moment i skolan, helt klart.

Så berättar han om när Mikael repeterade inför konfirmationen i Skrea kyrka. Han konfirmerades i maj i år.

–De hade hängt av sig kåporna, och då fick han syn på en fjärrkontroll. Han trycker och kyrkklockorna börjar ringa. Och de ringde ganska länge. Det var i den kyrkan som han sedan begravdes. Han ringde själv in? ja, lite makabert, men så typiskt honom.

Var är han nu, tror du?

–Jag tror inte på Gud. Men det gjorde Mikael, så han var nog inte rädd. Men var han är?? Han är väl här? jag tror han är med. Vad man sedan ska kalla det, dimension eller? det vet jag inte. Men det känns jävligt bisarrt att han är med fast jag inte kan få kontakt med honom.

 

Stefan dricker en slurk latte. Rör om i glaset med skeden. Han är inte mycket för sötsaker och bakelser. Han väljer en kopp latte, det är allt. Då och då nickar han med huvudet i en hälsning till någon av kafégästerna som går förbi bordet.

–Men som den obotlige optimisten jag är tänker jag att han hade femton ganska bekymmersfria år, lyckliga den mesta tiden. Det är det inte alla som har.

 

Du har inga problem med att titta på foton, minnas honom?

–Nej inte foton, däremot finns det filmer som vi inte har vågat titta på än. Och det finns en inspelning, på kassettband, från en familjegudstjänst. Vi har ett foto därifrån. Och man ser hur nervös han är. Han sjunger a capella.

Det är samma låt som sedan framförs på begravningen, When children cry.

Det bandet har han inte lyssnat på – än.

Hur är det med hans rum, kan du gå in där?

–Jag trodde att det skulle göra jäkligt ont att gå in i hans rum, och det gjorde det också första gången. Men det är väl som att vänja av sig med en fobi, man får vara inne en stund i taget. Gå ut, hålla om varandra och sedan gå in igen. Och kläderna ligger kvar där de ligger. Carina har städat där inne, plockat i ordning lite – men han ska ha sitt rum kvar, åtminstone ett tag till.

 

Alfabetet består av 28 bokstäver med miljontals kombinationer. Men det saknas ändå ord i vissa lägen. Hur ska man beskriva känslan av att ha förlorat sitt barn? Det går inte. Men Stefan Gerhardsson försöker, beskriver det som en stor slangklämma runt bröstet. Och ibland är det någon som drar åt. Det blir andnöd, ångest, rysningar.

–Det är svårt att sätta ord på det här? men nu tycker jag att den som klämmer gör det längre åt gången, men lite lättare.

 

Vi kör hem till radhuset för att ta några bilder. Det är en vacker höstdag. Ätran rinner förbi Gerhardssons. Han pekar bortom bron.

–Där bakom ligger Vallarna. Jag skulle faktiskt kunna flyta dit.

Han pekar också mot cykelbanan som ligger en bit bortom gräsmattan. Den runda, blå skylten sticker upp bakom ett par träd.

–Där brukade han komma? men det gör han inte längre.

Stefan går fram till ett litet träd på tomten.

–Du ska ha ett äpple med dig på vägen hem till Borås.

Han böjer sig ner och plockar upp ett par stora röda äpplen, reser sig upp med ett litet leende på läpparna.

Trots allt.

"Det är värre nu än tidigare"

Nöje
Stefan Gerhardsson utanför huset i Falkenberg. Den 15 augusti dog hans son Mikael.
Foto:

Det finns datum som man alltid bär med sig.
Den 15 augusti är ett sådant. Kanske inte för dig, eller mig.

Men för Stefan Gerhardsson.

Då förändrades världen. Åtminstone hans del av världen.

Då dog hans son Mikael.

Han blev bara 14 år.

När vi träffas har det gått 50 dagar, ungefär. Han vet inte.

–Nej, jag håller inte koll. Men jag känner att det är värre nu än tidigare. Saknaden framför allt. Han kommer aldrig tillbaka. Det blir så påtagligt.

I kväll är det premiär för 320 kilo buskis, i Trollhättan. I slutet av oktober kommer föreställningen till Borås. Tanken var att premiären skulle ha varit i Göteborg i september. Men allt ställdes in. Mikael Gerhardsson fick 16.000 volt genom kroppen när han klättrade på ett stillastående tåg.

Du var rätt tidigt ute i media och berättade om tragedin?

–Först blev jag bara förbannad, men jag hade egentligen ingen att bli förbannad på. Men så ringde de från Aftonbladet på lördagsnatten. Det här hände på fredagen. Och vi hade svårt att sova ändå. Jag fick någon att kanalisera min ilska på. Sedan ringde de inte på ett tag faktiskt.

Så skrattar han. Det finns plats för skratt också.

–Vi tycker att det blir offentligt när dödsannonsen kommer. Men ringer de ändå så är det lika bra att jag pratar med alla. Det är bättre än att de skriver vad de tror att jag ska säga. Det var nog klokt att göra så? men man är inte så klok i de här sammanhangen.

Nu när du läser i efterhand vad du sa, känns det konstigt?

–Nej, det känns nästan lite äckligt klarsynt, nästan lite för strukturerat.

 

Vi sitter på kafé i Falkenberg. Det är rätt mycket folk i omlopp. De kommer med sina brickor, det skramlar och sorlar. Han hälsar på några av kafégästerna.

Stefan Gerhardsson behöver knappast någon presentation. Efter mer än 25 år i branschen är han ett välkänt ansikte. Stefan och Krister är en nöjesinstitution med många stora buskissuccéer bakom sig.

För en utomstående kan kontrasten därför verka gigantisk. Hela hans yrkesliv har gått ut på att få oss andra att skratta. Plötsligt kanske vi sätter skrattet i halsen. Ska han stå där och ge ”röva ett ansikte” när hans son nyss har dött?

Känner du av kontrasten?

–Nej, jag vet inte än. Vi får se hur det blir efter premiären. Men jag är inte rädd. Jag är van vid att trycka undan känslor i mitt jobb, oavsett vad det har handlat om – sjukdomar, dödsfall.

Är du rädd för hur andra ska tänka om dig? Där står du på buskisscenen och skämtar och alla vet vad som hänt din son?

–Jag var rädd ett tag, det kan ju tyckas cyniskt, men de som tycker illa om vad jag gör köper väl heller inga biljetter.

Ni har repeterat ett par veckor nu. Något som är annorlunda?

–Jag är lite trögare i huvudet. Lite jobbigare att lära sig saker. Jag sitter i mina tankar, får fråga om igen. Men det har varit skönt att ha de gamla polarna att skoja och skratta med.

Han tystnar en kort stund.

–Men man får andra värderingar. Både när du blir äldre och när det händer något sådant här. Du värderar inte framgången som du har haft lika högt.

 

Han berättar sakligt, utan att staka sig. Ibland skrattar han. Han är mycket vänlig och tillmötesgående. Det känns otvunget och avslappnat, trots allt. Men han är delvis en annan person än den han var tidigare. Säger han själv, åtminstone.

–Man blir aldrig samma människa, men man behöver inte tvunget bli en sämre. Jag hoppas att jag kan bli mer omtänksam, ringa till folk som man inte ringt på länge. Ta vara på tiden vi har här. Och göra något vettigt av den. Förr kunde jag skynda mig hem som en idiot, bara för att lägga en patiens på datorn. Det är fullkomligt borta nu.

 

Fredagen den 15 augusti var en fin dag. Stefan och hustrun Carina åkte till stugan för att titta till den. Vädret var bra. De gick en promenad.

Fredagen den 15 augusti var en kul dag. Mikael var uppspelt. En av de bästa kompisarna hade varit iväg på semester. Nu hade han kommit hem. Tre kamrater förenas denna fredag. De var i stan. Vid korvkiosken. Hemvägen gick över den nedlagda delen av järnvägen. Och de skulle upp på tågen. Fotografera varandra. Vara häftiga. Världen låg där, den skulle erövras. Ett tåg var inget hinder. En av de tre skulle klättra upp, men vagnen var så skitig. Han struntade i att klättra. Men Mikael skulle upp. Han klättrade.

 

Stefan och Carina gick till stuggrannen, pratade en stund. Sedan åkte de hem till Falkenberg. Det var fredagskväll. En bra dag. Men nu ringde det på dörren. Och utanför stod två poliser.

 

I fjorton dagar satt nära och kära och drack kaffe, pratade. Grannar, släkt. Dygnet runt.

–Och även Mickes kompisar, de som var med om olyckan, har varit hemma. Och det har känts bra. Vi har stöttat varandra. Jag har till och med varit med och tröstat en del. Och då får jag skuldkänslor för att jag borde ha varit ledsnare själv. Och det är ju lite konstigt. Men inget är rätt. Inget är fel. Och skrattet i sig producerar mycket endorfiner, liksom gråten gör. Det är närbesläktat. Vi har skrattat mycket, tittat på foton. Hans kompisar har berättat saker om Mikael som vi inte hade en aning om.

Får du dåligt samvete när du skrattar?

–Nej, det får jag inte – längre. Kanske i början. Men jag har alltid sett positivt på saker och ting, och det gör jag fortfarande, faktiskt. Och om det är någon mening med det här, så är det kanske att jag ska bli en bättre människa, och vi kan hjälpa andra, stötta killarna som var med. De har det värst.

 

En ny tillvaro uppstod. Kartan behövde ritas om. Familjen slets itu. Fem blev fyra. Men han har fortfarande tre barn. Martin, Jimmy, Mikael. Även om bara två är i livet.

–Vi har ju haft Mikael i femton år. Han är fortfarande mitt barn.

Men Mikael hann aldrig fylla femton. Den 17 oktober skulle han ha fyllt år.

Har du inte varit förbannad på honom i efterhand. Vad skulle du på tåget att göra?

–Jo, och vi hade pratat om det många gånger. Men jag själv har varit nära att dö hur många gånger som helst, och klarat mig. Han hade otur. Och det är lite typiskt när det gäller honom. Han var sådan, klättra högst, vildast. Mycket energi. Han var den som var mest lik mig.

Han hördes och syntes. Han satte spår. Tomrummet blir desto större.

–Det blev jävligt tyst hemma nu.

Han tystnar igen. Sorlet runt oss fortsätter. Vardagen därute fortsätter, som om ingenting hade hänt.

–Han var intelligent, men han gjorde inte det han inte ville. Han var ett störande moment i skolan, helt klart.

Så berättar han om när Mikael repeterade inför konfirmationen i Skrea kyrka. Han konfirmerades i maj i år.

–De hade hängt av sig kåporna, och då fick han syn på en fjärrkontroll. Han trycker och kyrkklockorna börjar ringa. Och de ringde ganska länge. Det var i den kyrkan som han sedan begravdes. Han ringde själv in? ja, lite makabert, men så typiskt honom.

Var är han nu, tror du?

–Jag tror inte på Gud. Men det gjorde Mikael, så han var nog inte rädd. Men var han är?? Han är väl här? jag tror han är med. Vad man sedan ska kalla det, dimension eller? det vet jag inte. Men det känns jävligt bisarrt att han är med fast jag inte kan få kontakt med honom.

 

Stefan dricker en slurk latte. Rör om i glaset med skeden. Han är inte mycket för sötsaker och bakelser. Han väljer en kopp latte, det är allt. Då och då nickar han med huvudet i en hälsning till någon av kafégästerna som går förbi bordet.

–Men som den obotlige optimisten jag är tänker jag att han hade femton ganska bekymmersfria år, lyckliga den mesta tiden. Det är det inte alla som har.

 

Du har inga problem med att titta på foton, minnas honom?

–Nej inte foton, däremot finns det filmer som vi inte har vågat titta på än. Och det finns en inspelning, på kassettband, från en familjegudstjänst. Vi har ett foto därifrån. Och man ser hur nervös han är. Han sjunger a capella.

Det är samma låt som sedan framförs på begravningen, When children cry.

Det bandet har han inte lyssnat på – än.

Hur är det med hans rum, kan du gå in där?

–Jag trodde att det skulle göra jäkligt ont att gå in i hans rum, och det gjorde det också första gången. Men det är väl som att vänja av sig med en fobi, man får vara inne en stund i taget. Gå ut, hålla om varandra och sedan gå in igen. Och kläderna ligger kvar där de ligger. Carina har städat där inne, plockat i ordning lite – men han ska ha sitt rum kvar, åtminstone ett tag till.

 

Alfabetet består av 28 bokstäver med miljontals kombinationer. Men det saknas ändå ord i vissa lägen. Hur ska man beskriva känslan av att ha förlorat sitt barn? Det går inte. Men Stefan Gerhardsson försöker, beskriver det som en stor slangklämma runt bröstet. Och ibland är det någon som drar åt. Det blir andnöd, ångest, rysningar.

–Det är svårt att sätta ord på det här? men nu tycker jag att den som klämmer gör det längre åt gången, men lite lättare.

 

Vi kör hem till radhuset för att ta några bilder. Det är en vacker höstdag. Ätran rinner förbi Gerhardssons. Han pekar bortom bron.

–Där bakom ligger Vallarna. Jag skulle faktiskt kunna flyta dit.

Han pekar också mot cykelbanan som ligger en bit bortom gräsmattan. Den runda, blå skylten sticker upp bakom ett par träd.

–Där brukade han komma? men det gör han inte längre.

Stefan går fram till ett litet träd på tomten.

–Du ska ha ett äpple med dig på vägen hem till Borås.

Han böjer sig ner och plockar upp ett par stora röda äpplen, reser sig upp med ett litet leende på läpparna.

Trots allt.