Först efter 2006 blev unga utan jobb ett samhällsproblem för alla
Speed-dating för jobb låter lite suspekt. Men det är bara att svälja och se glad ut. Det lönar sig att snabbt få in en fot på arbetsmarknaden, och redan en kort, tillfällig och inte allt för upphetsande anställning är bättre än ingen anställning alls.
Om detta råder det inga tvivel. Inte minst när det gäller ungas arbetslöshet, som skiljer ut sig från övriga arbetsmarknadens. För denna grupp är läget både ljusare och mörkare på samma gång. Generellt gäller att unga har korta tillfälliga jobb som övergår i arbetslöshet, för att ganska snart gå över i mer bestående anställningar.
Så visst, hellre snabba och lösa förbindelser än inga förbindelser alls.
Länge kretsade frågan om ungdomsarbetslöshetens orsaker kring de svenska arbetsmarknadslagarna och avtalsbildningen. Turordningsreglerna har återkommande använts som ett slagträ i den politiska diskussionen under lång tid. Så också frågan om huruvida låglönesatsningar i själva verket medför allt för höga ingångslöner, vilket gör det allt för dyrt och riskabelt att anställa unga och oerfarna.
Givetvis kan turordningsregler och ingångslöner påverka arbetsgivarnas vilja att anställa, och därmed ungdomars möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Men under de senaste åren har fokus gradvis flyttas, från relationerna på arbetsmarknaden till ungdomsarbetslöshetens struktur.
Det största – men inte det enda – hindret för unga att få jobb idag är oklar skolgång, avsaknad av betyg och bristande kunskaper.
De som inte klarat av skolan har en avsevärt längre väg till arbetsmarknaden än alla andra.
Idag är dessa samband påtagliga och tydligt närvarande i debatten. Men det har inte alltid varit så.
En enkel undersökning ger vid handen att i tio av de största svenska dagstidningarna* förekom år 2002 orden ”ungdomsarbetslöshet”, ”skola” och ”betyg” samtidigt i endast en artikel! Åtta år senare förekom den kombinationen i 58 artiklar.
Delar man in de senaste tolv åren i två sexårsperioder så finner man att orden ”ungdomsarbetslöshet” och ”Sverige” endast förekom i 428 artiklar mellan 2000 och 2006. Medan samma ord har förekommit 10.351 gånger sedan 2006.
Det kan tyckas vara en ganska trivial övning, detta att räkna artiklar. Men att tidningarna skriver eller inte skriver om ett samhällsproblem ger tydliga indikationer på hur frågan värderades i debatten och av makthavarna.
Det går inte att bortförklara det tydliga ointresset för ungdomsarbetslösheten under det tidiga 2000-talet med att den då skulle ha varit radikalt lägre. Så var inte fallet. Istället hanterades ungdomar som inte hittade fotfästet på arbetsmarknaden med allt ifrån arbetsmarknadspolitiska program till rena förtidspensioneringar.
Även idag jobbar arbetsförmedlingen med att få unga i arbete. Gårdagens speed-dating är ett litet inslag bland många.
Men förtidspensioneringsvägen av de svåraste fallen är nu stängd.
Den bästa förklaringen till varför ungdomsarbetslösheten blivit ett så angeläget problem att komma tillrätta med är – ironiskt nog – att den blivit mer synlig. Ett samhällsproblem som inte syns tenderar att hamna längre ner på åtgärdslistan.
Lägg därtill att dagens ungdomsarbetslöshet i så hög utsträckning också tycks handla om skolans värld, gör att den tvingats allt högre upp på den politiska agendan – för alla partier.
* De tio är Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Borås Tidning, Nerikes Allehanda och Uppsala Nya Tidning.
