Mikael Hermansson

Dagen då S inte satte ner foten

Detta var dagen då beskeden skulle komma. Men det Magdalena Andersson var tydligast med var att de nya Socialdemokraterna ännu inte är beredda att sätta ner foten i många av sina mest angelägna frågor.

Mikael Hermansson
Magdalena Andersson presenterar Socialdemokraterna vårbudgetmotion.
Foto:
STOCKHOLM 20120502 Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson presenterade partiets vÃrmotion vid en presstrâ°ff pà riksdagen i Stockholm pà onsdagen.Foto Jonas EkstrËmer / SCANPIX kod 10030

Var det inte idag som foten skulle sättas ned?

– Visst. Så har det låtit när partiordförande Löfven och den ekonomiskpolitiska talespersonen öppnat munnen under vintern och våren. Men så värst mycket nya besked, det blev det inte. I alla fall inte av den arten att de skulle motsvara den nyfikenhet och haussning som media har bjudit partiet på.

En besvikelse alltså?

– Nja. Magdalena Andersson sa ju något i alla fall. Det har varit en tystnadens tillväxt i opinionen allt sedan Stefan Löfven tog över. Men nog känns det snopet att partiet inte tog tillfället i akt och klippte till lite hårdare och mer precist.

Men ligger det inte i vårbudgettänkandets natur att inte vara så precis?

– Absolut. Men i dagens läge, och efter det att Socialdemokraterna så tydligt kritiserat regeringen för fantasilöshet och handlingsförlamning, så borde man kanske haft lite mer att komma med. Det mesta var känt, en hel del fanns redan på plats i Håkan Juholts höstbudget.

Mer konkret, om vad var Magdalena Andersson ovillig att ge besked?

– Vare sig när det gällde ett förslag om sysselsättningspolitiskt ramverk eller ett investeringsmål – som bara för några månader sedan stod högt upp på partiets dagordning – var hon beredd att säga något annat än ”tentativt”, som hon uttryckte det. Inte heller frågan om riskkapitalavdrag lyfte utöver det övergripande formulerade.

Mer konkret, om vad var hon konkret?

– Det fanns dock ett antal lite mer konkreta besked, som när det gäller skattekredit för socialbidragstagare som tar extraknäck, traineeutbildning för unga som har gymnasiekompetens och utbildningsvikariat. Men på frågor om hur dessa var tänkta att fungera i praktiken, och hur man ska undvika undanträngningseffekter som medför att ”riktiga jobb” inte tillsätts, svarade Andersson inte.

Vad vill Socialdemokraterna med arbetslösheten?

– Att den ska minska. Men det är svårt att ta på vilka konkreta och på förhand mätbara effekter förslagen får. Om 17.000 unga arbetslösa utan gymnasium väljer att teckna utbildningskontrakt kostar det drygt två miljarder. Men hur många av dessa som bryter sina kontrakt, eller som misslyckas, det går inte att kalkylera in på förhand. Och om Socialdemokraterna avser att införa skolplikt för denna grupp av unga, innebär det då i förlängningen att man kan tänka sig göra hela gymnasieskolan obligatorisk? På det hela taget var det nog så att det stora greppet för att få ner arbetslösheten handlade om att få till ett bättre företagsklimat. Vilket inte torde vara något som ger omedelbar effekt, utan som snarare verkar indirekt.

En nationell strategi för innovationshantering?

– Smart tänkt. Men riskabelt. Den dag en innovation ska ut på marknaden kommer statens inblandning att synas på prislappen. Så risken är påtaglig att man genom att skapa en marknad där staten utgör kraften, också påverkar den marknad där innovationen ska omsättas i jobb och löner.

Räcker det här?

– För vad? För att ge Löfvens nya socialdemokrater fortsatt lyft i opinionen? Oklart, men det kanske inte blir lika lätt framöver att nå upp till de högre procenthöjderna.

Om det vore val idag, vad hade hänt då?

– Det är inte val i dag, så frågan är hypotetisk. Men Magdalena Andersson har allt att vinna på att bli mer politiker och mindre deltagare på ett forskningsseminarium. Att agera ”ickepolitiker” för att vinna respekt för sina djupa ekonomiska kunskaper och sitt ansvarstagande handlag, för det krävs mer. Så lätt går det inte att göra en Anders Borg.