Yttrandefrihet, nej tack

Ledare ,

Artikeln publicerades 25 september 2016.

Har yttrandefriheten en framtid? På bokmässan i Göteborg som avslutas idag, och som haft yttrandefriheten och 250-årsfirandet av den svenska tryckfrihetsförordningen i centrum, vill alla svara ja på den frågan.

Och visst, i Sverige, absolut. Men globalt? Nja, inte som det ser ut nu.

Frågan är så känslig att när FN antog den så kallade Agenda 2030 som innehåller 17 hållbarhetsmål för att bekämpa ”fattigdom, ojämlikhet och klimatförändringar” finns inte begreppet yttrandefrihet med. Det var alltför många länder som inte såg det som önskvärt.

Kina är det största och mäktigaste exemplet. Ryssland ett annat. I Europa har länder som Turkiet, Polen och Ungern tagit steg mot ett samhälle där yttrande- och pressfrihet inte längre är givna. Exemplen kan mångfaldigas om man söker sig till de arabiska och afrikanska länderna.

Och den givna frågan är då: går det att uppnå de 17 målen för en bättre värld utan yttrandefrihet och ett fritt flöde av information? Kräver inte ett framgångsrikt arbete mot ovan nämnda orättvisor och hot ett samhälle där politiken, akademien, civilsamhället och pressen är fria att uttrycka sig?

Ett seminarium på bokmässan avhandlade just den aspekten under rubriken ”Yttrandefriheten – hållbarhetsmålens sköra tråd”. Getachew Engida, vice generaldirektör för FN-organet Unesco, skruvade en aning obekvämt på sig när han ställdes inför frågan varför yttrandefrihet inte finns med i formuleringarna kring de 17 globala målen. ”Det handlar om förhandlingar”, sade han. Allt går inte att uppnå när prioriteringarna går isär.

Seminariet, som var alltför glest besökt eftersom KG Hammar och Patti Smith drog fullt hus i lokalen bredvid, pekade på vilken förödande konsekvens för vår världs utveckling en inskränkt yttrandefrihet har. Johan Hassel, vd för tankesmedjan Global Utmaning, var också entydig i sitt svar på frågan om ett globalt hållbarhetsarbete är möjligt utan lokal yttrandefrihet – nej, det är det inte.

Getachew Engida var i sammanhanget snabb med att påpeka att Sverige är en förebild när det gäller yttrande- och pressfrihet. Han önskade att världen skulle följa Sverige i det avseendet.

Att Sverige ligger långt fram när det gäller yttrandefrihet – vilket inte betyder att vi kan ta den för given! – beror till stor del att vi startade i tid. Den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766 är den första i världen. Då var den långt ifrån självklar. Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt och tidigare Allmänhetens Pressombudsman, gav vid ett annat seminarium under bokmässan en historisk bild av svensk tryckfrihet. Han berättade om de tre män som på olika sätt bidrog till att tryckfrihetsförordningen överhuvudtaget kom till – Peter Forsskål, Anders Chydenius och Anders Nordencrantz – och strök under det faktum att alla tre var kontroversiella på sitt sätt; outsidern Forsskål, bråkstaken Chydenius, rättshaveristen Nordencrantz.

Tryckfriheten skapades alltså av de som vågade tänka annorlunda, vara besvärliga och riskerade sig själva och sin ställning.

Och så är det ju än idag. De som slåss för yttrandefrihet i de länder som nämns ovan och i många andra riskerar inget mindre än sina liv. Samtidigt är det en kamp som förtjänar allt stöd den kan få. Ett stöd som är tydligt och kompromisslöst. Där har Sverige en roll att spela i världen om vi ska förtjäna Getachew Engidas tilltro till oss. Tveksamt. Se på hur undfallande vi till exempel är mot Kina när det gäller yttrandefrihet, något som Lars Näslund beskrev på denna sida i fredags. Ändå är vi det land som redan i mitten av 1800-talet fick en ”sång till tryckfriheten” skriven, av skalden C.V.A. Strandberg, under pseudonymen Talis Qualis. Slutstrofen i hans dikt lyder:

Därför, ve den hand, som avskär tungan på det folk, som en gång fått en röst!

Ve den, som med vilja sårar lungan i offentlighetens breda bröst.

Något för den svenske representanten Olof Skoog att läsa när Sverige träder in i FN:s säkerhetsråd 2017?