Varför ska konsten vara fri?

Ledare Artikeln publicerades

Jag tillbringade början av veckan i Helsingfors, på World Press Freedom day, en internationell konferens som FN-organet Unesco arrangerar den 3 maj varje år. Pressens villkor har hårdnat de senaste åren och den fria journalistiken behöver värnas mer än någonsin. Om detta pratades det ofta, länge och väl i Helsingfors.

Men det finns en annan aspekt av yttrandefriheten som också behöver lyftas fram – den konstnärliga. Författare, musiker, konstnärer, teaterarbetare – i ett globalt perspektiv är inte sällan deras rätt att uttrycka sig kraftigt kringskuren, framför allt om man är kvinna. Men konstnärliga frågor, till skillnad från frågor som rör pressens frihet, har inte lika lätt att hitta in på de inflytelserika agendorna, som till exempel Unescos.

Glädjande nog behandlade ändå ett seminarium i Helsingfors just situationen för den konstnärliga friheten. Arrangör var det svensk-finska kulturcentret Hanaholmen, under rubriken ”Is artistic freedom a new development challenge?” (”Är konstnärlig frihet en ny utmaning för utvecklingen?”). Bakom rubriken finns en insikt om att den konstnärliga friheten är satt under hård press, främst i politiskt eller religiösa auktoritära stater, men också i väst, mer än man kan tro.

Paneldeltagarna lyfte fram olika exempel. Ammu Joseph, indisk journalist och författare, har undersökt filmindustrin ur ett genusperspektiv och sade att man inte ska låta sig luras av att det nuförtiden går att hitta enstaka framgångsrika skådespelare och regissörer som är kvinnor, bakom dessa finns ett helt filmarbetarkollektiv som i stort sett enbart är manligt. Det gäller inte bara Bollywood, utan även Hollywood. Detta är ett yttrandefrihetsproblem, menade Ammu Joseph, eftersom halva mänskligheten inte tillåts sätta sin prägel på en hel konstart.

Det finns de som försöker rätta till detta. Meryl Streep finansierar till exempel en manusutbildning för kvinnor, i New York.

Dansken Ole Reitov, en av grundarna av Freemuse, en organisation som värnar musikers och kompositörers rätt att framträda och få sina verk uppförda, pekade på det faktum att kvinnors rätt att vara artister är begränsade. I Iran är det till exempel inte tillåtet för kvinnor att framträda som soloartister. En absurd, religiöst grundad, lag som är en grov kränkning av yttrandefriheten.

Dessutom pekade han på den självcensur som råder i väst idag, när konstnärer i ökande grad utsätts för hot, inte minst från religiösa extremister.

Men varför är allt det här viktigt? Jämfört med de ekonomiska och miljömässiga problem vi har – väger inte konstnärers möjlighet att uttrycka sig ändå tämligen lätt? De provokativa frågorna ställdes av moderatorn Jussi-Pekka Rantanen, nyhetsankare i finsk tv. Svaren blev att friheten att uttrycka sig är en så grundläggande del av vad det är att vara människa och för att utveckla vår värld måste hela människan, med alla sina kvaliteter, vara engagerad.

Gott så. Vi i väst betraktar i regel möjligheten för konstnärer att verka fritt som en självklarhet i ett modernt samhälle. Men en av paneldeltagarna, Mike van Graan, dramatiker från Sydafrika och chef för African Arts Institute, slängde in lite välbehövligt grus i det väloljade och välformulerade ideologiska maskineriet. Han pekade på det faktum att konstnärlig frihet bevisligen inte är nödvändig för ekonomisk utveckling. Kina är ett exempel på det. Och, påpekade han, Sydafrika var en nation med bättre ekonomi och mindre klasskillnader under apartheid, då hård censur rådde i landet.

Så seminariets rubrikfråga var möjligen felställd. Att utveckla länder ekonomiskt och socialt går bra utan konstnärlig frihet. Men ytterst – vad är egentligen utveckling? Ska man räkna den i kronor? Eller ska man räkna den i de insikter i vad det är att vara människa som fri och stor konst kan ge?