Uvell: Så går det när vi relativiserar yttrandefriheten

Ledare ,

I följdvattnet av SD-reklamen på tunnelbanestationen Östermalmstorg i Stockholm och alla reaktioner den orsakade har vi återigen fått en diskussion om yttrandefrihet. Senast vi hade det var efter de fruktansvärda dåden i Paris i januari i år, mot satirtidningen Charlie Hebdo.

Artikeln publicerades 6 augusti 2015.

I följdvattnet av SD-reklamen på tunnelbanestationen Östermalmstorg i Stockholm och alla reaktioner den orsakade har vi återigen fått en diskussion om yttrandefrihet. Senast vi hade det var efter de fruktansvärda dåden i Paris i januari i år, mot satirtidningen Charlie Hebdo. Tolv personer mördades av beväpnade män som stormade redaktionen. Då var alla Charlie. Hashtaggen #jesuischarlie klädde profilbilder i sociala medier, från höger till vänster. Världens medier och ledare uttryckte sitt fulla stöd. Med rätta. När det fria ordet attackeras, fundamentet i en demokrati, måste vi kraftfullt slå tillbaka.

1988 fattade Stockholms lokaltrafik (SL) ett policybeslut att tillåta politisk och religiös reklam. SL har egna regler att reklamen inte får anses exempelvis stötande och godkänner all reklam innan den får sättas upp. I övrigt är det enligt SL själva inte deras uppgift att värdera politiska budskap, alla måste ha samma rätt. En mycket rimlig hållning.

Ändå tyckte personer ur den grupp som samlats för att protestera mot reklamen att det var okej att slita ner affischerna och misshandla en journalist. Nu kommer politiska krav från V, Mp och S på att SL ska börja förbjuda viss typ av reklam.

De kräver inte att all politisk reklam förbjuds, för det skulle ju innebära att även deras egna partier inte får annonsera. Utan att viss. Med andra ord, yttrandefriheten ska börja bli villkorad. SL ska börja rangordna åsikter. Denna syn på yttrandefrihet är förkastlig. Och därmed var #jesuischarlie borta. Då var yttrandefriheten absolut, nu ska den relativiseras. Av samma personer. Stödet för Charlie Hebdo var en lika betydelselös godhetssymbol som ”Jag gillar olika”-kampanjen valet 2010. De här personerna gillar nämligen inte alls olika, utan rätt sorts olika. På samma sätt gillar de yttrandefriheten, om den inskränks till de goda åsikterna. Det de själva håller med om. Men det är just för de obehagliga åsikterna som yttrandefriheten finns, de lätta åsikterna behöver inget skydd.

Ett språkrör för Grön ungdom skrev till exempel på Metro Debatt att SL måste skärpa sin policy. Han hävdar att ”gränsen är inte speciellt svår att dra – reklam som sparkar nedåt, mot minoriteter och som kommer farligt nära hets mot folkgrupp går lätt att urskilja och sätta upp riktlinjer mot som gör det otillåtet”. Annan reklam som andra anser stötande tycker han ska tillåtas. Jag är rätt övertygad om att SSUs kampanj inför kyrkovalet, där de påstod att Jesus var sosse, ansågs djupt stötande av många kristna. Eller Miljöpartiets reklam, där de använde skogsbranden i Västmanland i en kampanj inför valet om klimathotet. De som fick sina hus och sin skog totalförstörda uppskattade förmodligen inte det tilltaget alls.

Det är så här det blir om vi ska börja relativisera yttrandefriheten. Att vissa åsikter ska censureras bort av en grupp satta att värdera dem i högarna godkända och icke-godkända. Fina och fula. Onda och goda. Och vi har ett samhälle där vissas åsikter just har ett mindre värde än andras. Där och då rubbas demokratins grund. Där och då har vi öppnat en dörr som inte går att stänga igen.

Ni som inte vill ha politisk reklam i offentliga rum, var då renhåriga och offra era egna partiers plattform. Kräv att all politik och religiös reklam förbjuds. Då förbjuds även reklam från Pride, Naturskyddsföreningen och fackförbunden. Men de politiska åsikter ni ogillar ryker också. Att sitta i en bekväm position med godhetsmärke på kavajslaget och kräva att allt ni inte gillar ska förbjudas är varken hederligt eller demokratiskt.