Stjernkvist: Om invandring oroar människor måste övriga prata om det

Ledare Artikeln publicerades
Att bara blåsa på den gamla höger-vänster-konflikten är knappast svaret som hjälper mot missnöjespartierna, skriver Lars Stjernkvist. Här Stefan Löfven (S), Anna Kinberg Batra (M), Jonas Sjöstedt och Ebba Busch Thor som möttes i tv 4 24 november.
Foto:Maja Suslin/TT
Att bara blåsa på den gamla höger-vänster-konflikten är knappast svaret som hjälper mot missnöjespartierna, skriver Lars Stjernkvist. Här Stefan Löfven (S), Anna Kinberg Batra (M), Jonas Sjöstedt och Ebba Busch Thor som möttes i tv 4 24 november.

2016 går mot sitt slut, och jag anar att nästan alla av världens politiska ledare funderar på en och samma fråga när de förbereder nyårsfirandet; hur ska jag lyckas överleva den flodvåg av missnöje och antietablissemang, som under senare år spolat bort regering efter regering och som nar bidragit till stora framgångar för missnöjespartier?

Den brittiska EU-omröstningen, valen i Slovakien, Portugal, Spanien, USA och i flera andra länder under senare år har slutat med bakslag för sittande regeringar och inte så sällan med oklara politiska lägen. Höger- och vänsterblocken har kompletterats med ett tredje block, sprunget ur missnöje med globalisering, invandring och etablissemang.

Missnöjet är både begripligt och svårbegripligt. 2016 var ett år då läskunskapen i världen ökade, fler barn fick chansen gå i skolan och då färre barn än tidigare blev bortgifta. Medellivslängden, det kanske viktigaste måttet på vårt välbefinnande, har på 20 år ökat med åtta år i världen och är numera 72 år för kvinnor och 68 för män.

Mycket går alltså åt rätt håll för enskilda människor och för mänskligheten, men under 2016 drunknade de glada nyheterna i terrordåd, flyktingkris och krig. I Sverige och i andra länder präglas politiken av mångas känsla av att utvecklingen går åt fel håll.

Den känslan kan inte pratas bort. Fakta om den generella utvecklingen lugnar knappast den som i sin vardag upplever ökade klyftor och ökad otrygghet. Det betyder inte att orden saknar betydelse.

Vi lever i snuttifieringens tidevarv. Verklighetens dramatik förmedlas i korta nyhetsinslag, och politikernas analyser och lösningar likaså. Det är inte lätt att uppfatta nyanserna, än mindre förstå orsaker och samband. Det högt uppskruvade tempot bidrar till förenkling.

Förenkling är missnöjespolitikerns bästa gren. Att skylla allt på etablissemanget eller invandrarna eller några andra kräver bara några sekunder. Det är lätt att andra dras med. Det tror jag leder fel. Svaret på förenkling borde vara problematisering, och alternativet till den enkla retoriken borde vara resonerandet.

En del menar att minskade skillnader mellan de etablerade partierna har bäddat för missnöjespartierna, och att det därför behövs en tydligare vänster-höger-konflikt. De har en poäng. Klyftorna har ökat, och om vänstern vågar utmana högern kan säkert en del stöd återvinnas.

Samtidigt finns en risk att en tuffare höger-vänster-konflikt spär på missnöjet ytterligare. Missnöjet handlar mycket om invandring, ökad rörlighet mellan länder i stort och blandningen av religioner och kulturer. Om det är detta som oroar människor, ja, då måste övriga prata om det och med konkreta åtgärder visa att det går att skapa trygghet i en öppen värld.

För att bota en förkylning hjälper det inte att operera ett knä, och på samma sätt lär det inte gå att mota rädslan för ökad rörlighet genom att prata om klassiska höger-vänster-frågor. Om missnöjespartierna är ett så allvarligt hot mot vårt öppna samhälle som jag och andra tror, då borde istället forna fiender förenas för att försvara öppenheten.