Murguz: Vad visar massavhoppen från lärarutbildningen?

Ledare
Högskolan i Borås är en av ett tjugotal som erbjuder lärarutbildning. Samtidigt som regeringen vill u t ö k a lärarutbildningen finns högskolor där mängder av studenter hoppar av. Bilden från kronprinsessan Victorias besök i Borås där hon förstås tittade på konstnären Sean Henrys skulptur Catafalque.
Foto:

Det måste inte finnas lärarutbildningar i varje vrå. Få lärosäten med hög kvalité räcker gott och väl för en bättre skola.

Artikeln publicerades 29 augusti 2017.

I år har endast två personer tagit examen från ämneslärarutbildningen vid Mälardalens högskola (MDH). Det är en direkt följd av att många lärarstudenter hoppar av samtidigt som söktrycket till utbildningen är alldeles för lågt. Av dessa skäl finns risken att utbildningen vid MDH kan komma att läggas ner.

Det finns fler svenska högskolor som bör överväga att lägga ner sina lärarutbildningar. Ska man utbilda sig till lärare i Finland kan man göra det vid åtta olika lärosäten. I Sverige finns över tjugo stycken som erbjuder lärarutbildningar, varav tio av dessa, däribland Högskolan i Borås, har blivit varnade eller underkända av det numera nedlagda Högskoleverket. I Boråsfallet kom varningen 2008.

Orsaken då, innan det åtgärdades, var för få forskarutbildade lärare och låg nivå på undervisningen inom till exempel matematik. Högskolan i Borås erbjuder dessutom få inriktningar både vad gäller ämne och åldersstadier. Det går till exempel inte att utbilda sig till gymnasielärare. Ska man undervisa i högstadiet kan bara göra det i ämnena svenska, engelska och svenska som andraspråk. Varför ska en skola överhuvudtaget ha en lärarutbildning om den inte erbjuder de inriktningar som andra skolor kan erbjuda?

Mycket talar för att det inte blivit bättre sedan man reformerade lärarutbildningen år 2011. Nyligen skrev skoldebattören och ämnesläraren Isak Skogstad en uppmärksammad artikel i tidskriften Kvartal (24/7) om de brister som finns i lärarutbildningen. Bland annat har den lärarledda undervisningstiden minskat samtidigt som förkunskaperna hos studenterna blivit allt sämre. Mycket kan skyllas på den expansion av högskolan som genomfördes i slutet på 70-talet där man inrättade högskolor på alla möjliga håll. Till följd av detta har allt sämre rustade studenter antagits till lärarutbildningarna och få har så lite undervisningstid samt självstudier som just lärarstudenterna.

Från både socialdemokratin och borgerligheten har det politiska svaret för rådande lärarbrist inte sällan varit att utöka antalet platser på högskoleutbildningarna. Det har inneburit fler dåligt förberedda studenter. Det borde vara av stort intresse att lärarutbildningen åter lockar studenter med goda betyg och hög motivation, eftersom bra lärare är vad som i slutändan gör störst skillnad för elevens resultat. Förslagen om än fler utbildningsplatser kommer också direkt fel i ett läge där det redan sker så många avhopp. Det vore bättre om man i stället satsade på att göra utbildningen bra nog för att hålla kvar så många studenter som möjligt.

En väg mot en bättre lärarutbildning är att minska antalet lärosäten. Genom att koncentrera till färre platser borde utbildningen bli av högre kvalitet. Risken för att undervisningen hade påverkats av för få deltagande hade varit utraderad. Samtidigt hade man förhoppningsvis kunnat locka tillbaka de välförberedda studenterna som lärarprogrammet bestod av innan expansionen av högskolorna. Kvalitet måste gå före kvantitet.