Heinö: Oförsvarligt att partierna glömde migrationsanalysen

Ledare Artikeln publicerades

”Tilliten till samhällssystemet”, skrev Demoskops opinionschef Peter Santesson i en krönika i Dagens Samhälle nyligen, ”går djupt i den svenska mentaliteten”. Vi litar på att vi lever i ett välplanerat samhälle med rationella och ansvarsfulla beslutsfattare som vet vad de gör. Det finns alltid någon som tar ansvar, ”högre upp”.

Med all rätt. Grundläggande samhälleliga institutioner ställs nu inför större prövningar – både kvantitativt och kvalitativt – än kanske någon gång tidigare i fredstid. Verkligheten befinner sig fjärran från det käcka ”vi har gjort det förut”-budskap som trumpetades ut på regeringens spektakulära ”Sverige Tillsammans”-kick-off.

Men frågan är om vi inte börjar i fel ände, när vi lite till mans efterfrågar effektiv krishantering och snabba beslut. Det är nämligen inte bristen på handlingskraft som framstår som mest allvarlig, utan bristen på förberedelser.

Man måste vara förberedd, upprepade Fredrik Reinfeldt ständigt under valrörelsen 2014, i syfte att kontrastera den väloljade Alliansen med det hackande rödgröna samarbetet. Men sanningen var att inget av regeringsalternativen hade gjort sin hemläxa.

Låt oss backa bandet drygt två år. Våren 2013 hade inbördeskriget i Syrien pågått i mer än ett år. Invandringen till Sverige befann sig på rekordnivåer och alla kurvor pekade i riktning mot fortsatt ökning.

Denna vår hölls två partikongresser där nya programskrifter togs fram under ovanligt stor medial uppmärksamhet. Först ut var Centerpartiet. I förslaget till nytt idéprogram klargjordes att det för ett parti som ”värnar friheten och bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde”, inte fanns något ”annat logiskt ställningstagande än att man är för en fri invandring”.

Några veckor senare var det Socialdemokraternas tur. Inför kongressen förklarade partistyrelsen att ”integration är ett problematiskt begrepp som vi helst vill undvika”. Man lovade också att avskaffa integrationsministerposten om man vann valet. I det nya partiprogram som antogs nämndes, för första gången sedan 1960-talet, inte längre ordet ”invandrare”. Resonemang om integrationsproblem och utanförskap ströks och ersattes istället av en problembild som skildrade den strukturella rasismen i det svenska samhället.

Det är en myt att det skulle ha varit tabu att diskutera invandringsfrågor i Sverige. Däremot har nivån på diskussionen under lång tid varit anmärkningsvärt låg. Banala principiella ställningstaganden har premierats på bekostnad av kvalificerade diskussioner om svåra målkonflikter.

Att partierna nu tvingas ägna sig åt krishantering är oundvikligt. Att de i valrörelsen 2014 inte förmådde diskutera segregationen är beklagligt men logiskt; valrörelser är aldrig rätt tillfälle för idédebatt. Men att partierna, när man faktiskt ägnade kraft åt att revidera sina mest grundläggande idéskrifter, inte ens ansträngde sig för att seriöst analysera den ökande migrationens konsekvenser är oförsvarligt.

Bristande förberedelser har skadat förtroendet för partiernas förmåga att hantera befintliga och kommande kriser. Ska det repareras krävs en helt annan nivå av allvarsamhet framöver.