Grönbäck: OK tvingas betala dyrt för usel kvalitet i högskolan?

Ledare Artikeln publicerades
Den amerikanska studenten Connie Dickinson har, med hjälp av Centrum för rättvisa, stämt Mälardalens högskola för att hon anser att utbildningen – som hon betalat 183 000 kronor för – var undermålig. Men vilken rätt har en enskild mot staten när kvaliteten på tjänsten man betalat för inte håller?
Foto:Centrum för rättvisa
Den amerikanska studenten Connie Dickinson har, med hjälp av Centrum för rättvisa, stämt Mälardalens högskola för att hon anser att utbildningen – som hon betalat 183 000 kronor för – var undermålig. Men vilken rätt har en enskild mot staten när kvaliteten på tjänsten man betalat för inte håller?

Studieavgifterna för utomeuropeiska studenter belyser den alltför ofta undermåliga utbildningskvaliteten. Cinnie Dickinson betalade närmare 200 000 kronor för en utbildning som brast. När hon sedan krävde pengarna tillbaka hamnade hon i ett rättsligt vakuum.

183 000 kronor. Så mycket betalade amerikanskan Connie Dickinson för en utbildning vid Mälardalens högskola som senare visade sig vara så dålig att kontrollorganet Universitetskanslersämbetet underkände den på fyra av fem punkter. Flera lärare hade bristande språkkunskaper i såväl svenska som engelska. Pedagogiken brast. Undervisningen bestod ibland av endast stencilutdelande. På en programmeringskurs saknades datorer. Högskolan var på väg att förlora sin examinationsrätt.

Den tid som skulle ha inneburit förkovran och en investering inför framtiden resulterade endast i frustration. När Dickinson hoppade av utbildningen krävde hon sina pengar tillbaka. Högskolan avslog kravet. Dickinson förlorade såväl studieår som besparingar – utan att ens ha fått en examen.

För att få tillbaka sina studieavgifter har hon med hjälp av Centrum för rättvisa stämt Mälardalens högskola. I tisdags (17/5) inleddes rättegången.

Nu kräver högskolan Dickinson på 500 000 kronor för advokatkostnader. Sådan är verkligheten för dem som drabbas av statliga övertramp.

Fallet belyser två lika olustiga som trängande problem. Dels den bristande utbildningskvaliteten. Dels den enskildas rättslöshet när det offentliga tar betalt för en tjänst som sedan inte håller måttet.

Dickinson kan försöka kräva tillbaka sina pengar, men de bortkastade åren förblir bortkastade. Hur många fler har slösat, och slösar, bort sin tid på undermålig utbildning i Sverige? Sveriges Radio rapporterade så sent som i förra veckan (10/5) om utomeuropeiska studenter som betalar stora summor för utbildningar som ibland bara erbjuder en till två föreläsningar i veckan. Den kinesiska studenten Linlu Guo frågar sig hur hon ska få sin utbildning att bli värd sin familjs alla besparingar. Frågan är paradoxal – det borde vara självklart att universitet erbjuder bildning och att dess utbildningar ger framtida avkastning. Men inte här.

Vilka incitament finns det för dem som inte har betalat dyra studieavgifter att ifrågasätta och kräva något tillbaka av svenska universitet och högskolor? Kostnaderna för dåliga utbildningar är höga – även i de fall där det inte är studenten som själv står för notan. Vilka incitament finns det hos högskolorna att förbättra sin undervisning?

Och med det kommer vi in på nästa problem. Vilket skydd har den person som med rätta kritiserar systemet? Om en privat aktör tar betalt för en tjänst utan att leverera finns det krav och principer som hjälper den enskilda. Samma sak borde rimligtvis gälla också när det offentliga står för tjänsten. Istället möts Dickinson med flera av ett rättsligt vakuum. Utgångspunkten verkar vara att staten aldrig fallerar, aldrig gör fel och aldrig brister.

Den 7 juni kommer domen och vi får svar på om enskilda individer som Dickinson kan få ett skydd också mot det offentligas övertramp och brister.