Ett stort fett grekiskt nej

Ledare Artikeln publicerades

Det grekiska folket är splittrat och säger nej – till ett förslag som inte längre gäller. Så illa är det ställt med ett Grekland som leds av en vänsterhögerpopulistisk regering.

Vallokalerna stängde kl 18.00 på söndagskvällen. De sista opinionsmätningarna talade om en knapp seger för nej-sidan. Lite senare under kvällen lutade det åt en storseger och ett rungande nej som premiärminister Alexis Tsipras sagt var enda raka svaret på vad han kallat EU:s utpressning, och på vad som hans finansminister Yanis Varoufakis har kallat för ett terrorbrott.

Men redan under måndagsmorgonen måste Tsipras och Varoufakis vända sig till Europeiska centralbanken, ECB, och be om hjälp. De grekiska bankerna kommer att sakna likvida medel bara några timmar senare.

Formellt blir det Greklands centralbank som kommer att rikta sin begäran till ECB om att höja taket för det akuta likviditetsstödet. Som de sanna populister de är, kan Tsipras och Varoufakis därmed ställa sig vid sidan och kritisera ECB:s beslut oavsett vilket svaret blir. De båda ministrarnas sätt att först be om hjälp, sedan förhandla och gå med på en lösning, bara för att någon timma senare vägra att uppfylla sin del av avtalet är vid det här laget välkänt.

Men oavsett att dessa Greklands främsta företrädare inte gått att lita på i något avseende så har ECB, IMF och EU-kommissionen fått ställa upp. Så sent som 24 juni fick ECB hjälpa de grekiska bankerna med ett femte stöd på åtta dagar!

IMF har räknat ut att Grekland omedelbart behöver ett stödpaket på cirka 60 miljarder euro. I det läget har premiärminister Alexis Tsipras istället bett det grekiska folket om ett nej. Ty ett sådant skulle ge honom en starkare förhandlingsposition, har det hetat.

Vad behöver grekerna mest Tsipras eller IMF?

Vad vi hittills vet om Tspiras sätt att förhandla är att det inte går att lita på honom i något avseende. Den osäkerheten kommer att ligga Grekland i fatet. Men det mest olyckliga med ett nej är trots allt inte förstärkt ministerkaxighet, utan en galopperande osäkerhet. Och det förlorar alla på greker såväl som övriga EU-medborgare.

Glöm för ett ögonblick vad som händer med börsen, kronan och exporten. Vad händer om söndagens nej tas på största allvar redan under måndagen, och EU-parlamentets talman, socialdemokraten Martin Schulz, får rätt i sitt uttalande om att röstar de nej så får Grekland införa ytterligare en valuta, för euro kommer inte att finnas tillgängliga som betalningsmedel?

Blir den grekiska tragedin mindre tragisk då?

Det är naturligtvis alldeles försent att hoppas på att den grekiska regeringen ska ta sitt förnuft till fånga och lägga mer kraft och energi på att reformera den grekiska statsapparaten. Som läget är nu kastar omvärlden goda pengar rakt ner i svart hål.

Svenska skatteverkets förra chef, Mats Sjöstrand, uttalade sig i söndagens DN om behovet av en grekisk förvaltningsrevolution: I dagsläget kan man nog fatta vilka beslut som helst, myndigheterna klarar inte av att genomföra dem. Det måste finnas en vilja från grekisk sida att bygga en helt ny institution· IMF och ECB krävde det, var beredda att hjälpa till, och tillhandahöll kunnig och erfaren expertis. Mats Sjöstrand var en av dessa toppkrafter som ville hjälpa till och göra gott. Men det stod snart klart för Sjöstrand att alla sådana insatser var meningslösa.

Av Sjöstrands ord blir det uppenbart att det Tsipras verkligen borde ha bett sina landsmän om, skulle ha varit ett kraftigt och entydigt mandat för att bygga upp ett nytt skatteväsende. Ett som inte var genomkorrumperat och inkompetent.

Men det ville han inte. Tsipras ville ha sin roll förstärkt för att kunna sätta press på övriga 27 EU-medlemsstater, världsbanken och EU-apparaten för att slippa ta sitt ansvar i egenskap av folkvald representant för det mest skuldsatta och illa skötta landet i mannaminne. Andra skulle göra jobbet, få betala, ta ansvar, göra rätt för sig. Ett stort fett grekiskt nej till allt annat än ett villkorslöst ja från omvärlden.

Det säger något bestämt om Greklands framtid, i alla fall så länge landet öde ligger i händerna på en fullblodspopulist.