Den gode populisten

Ledare ,
Emmanuel Macron är anti-etablissemangets man. En god populist. Att han lyckas så väl borde vara en varning till alla etablerade vänster- och högerpartier. Det menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund. Bilden visar Macron på en scen vid Louvren kvällen då han vann presidentvalet.
Foto:
Foto:

Vi var många som drog en suck av lättnad när den obehagliga högerpopulismen stötte på patrull i Frankrike. Marine Le Pen förlorade presidentvalet. Emmanuel Macron vann. Och idag befäster han sin makt ytterligare. Allt tyder på att hans rörelse En Marche tar en storseger i parlamentsvalet (läs Marie Demkers intressanta artikel på föregående sida om det franska parlamentariska systemet).

Men Emmanuel Macron är också en populist – en god populist. God, anser jag, eftersom han står för en europapolitik som jag sympatiserar med. I en tid när det europeiska samarbetet hotas av främlingsfientliga och nationalistiska krafter är det ytterst värdefullt att ett av Europas viktigaste länder har en president som gång på gång stryker under betydelsen av ett starkt EU. Emmanuel Macron är tillsammans med Angela Merkel EU:s stora hopp i nuläget.

Men varför vill jag kalla Macron för en populist? Jo, det är intressant att se honom i det perspektivet, ja, till och med att jämföra honom med Donald Trump. Det finns likheter, nämligen, i det politiska narrativ de använder.

Både Trump och Macron utmanar det politiska etablissemanget. De står för samma paradox – båda kommer från den ekonomiska/politiska överklassen och har lyckats engagera de stora massor som står utanför den maktsfären.

Ingen av dem är stark ideologiskt, utan vill vara den ledare som med ett förment sunt förnuft löser problem. Trump pratar om att göra bra ”deals”. I en TT-intervju säger en av Macrons kandidater till parlamentet, Valérie Petit: ”Vi är inriktade på att diskutera saker, vi är pragmatiska. Vi spelar inte något partipolitiskt spel.”

Detta avståndstagande från de etablerade vänster- och högerpartierna är kanske den viktigaste förklaringen till Macrons framgång. På Netflix kan man se den franska dokumentären ”Emmanuel Macron: Vägen mot segern”, en annorlunda film som helt okommenterat följer Macron och hans närmaste medarbetare under valkampanjen. Vid ett tillfälle möter Macron en väljare, en äldre man som viskar i hans öra: ”Vissa som tidigare röstade på Front National avskräcktes av vänstern och högern. Men de var inte för Front National. De kommer att rösta på dig för att slippa rösta på Front National.”

Det är en analys som förmodligen är helt riktig. Den stora mängden väljare är trötta på den etablerade blockpolitiken, ofta hårt låst i sina positioner, och de politiker som utmanar den kan snabbt nå framgångar. Marine Le Pen är en populist som har vänt den tröttheten till sin egen fördel. Men nu utmanades hon av en annan populist med ett annat budskap. Le Pen stoppades. Trump utmanades av en representant för det etablissemang de amerikanska väljarna var trötta på, Hillary Clinton. Därmed kunde han inte stoppas.

Populismen har en lång historia. Jag har tidigare på denna sida skrivit om den populistiska anti etablissemang-rörelse som en gång låg bakom den svenska tryckfrihetsförordningens födelse på 1760-talet.

I modern tid har populismen oftast antagit en mer reaktionär riktning. Trump och Le Pen är två illustrativa exempel.

Men så kom Macron. Han använder samma politiska rörelse – mot det etablerade – som Le Pen och Trump, men ger det ett annat innehåll.

Att han lyckas så väl – ja, i dagens val fullständigt utraderar han troligen all opposition i Frankrike – borde också vara en varning till samtliga etablerade vänster- och högerpartier. I världen, i Europa, i Sverige. Er tid kan vara ute.