Demker: För lite de Gaulle och för mycket Trump i europeisk politik

Ledare Artikeln publicerades
Generalen och presidenten Charles de Gaulle tog makten i Frankrike 1958.  Här i en landå på Fleet Street i London 1961 med hustrun Yvonne.
Foto:REPORTAGEBILD
Generalen och presidenten Charles de Gaulle tog makten i Frankrike 1958. Här i en landå på Fleet Street i London 1961 med hustrun Yvonne.

”Jag har förstått er”. Så sa general Charles de Gaulle i Alger, särskilt till fransk-algerierna, den 4 juni 1958. Sedan åkte han hem till Paris och påbörjade den process som ledde till Algeriets självständighet. De franskättade algerierna kände sig nog inte särskilt förstådda, de ville behålla Algeriet franskt och hoppades att de Gaulle – med sin krigshjältestatus – skulle ordna det.

Efter att ha tagit över makten i Frankrike i maj 1958, blivit president och fått igenom en ny konstitution påbörjades en reformering av det franska samhället. Och som en del av den processen avvecklades kolonialväldet och Algeriet blev självständigt.

När de Gaulle lockades tillbaka till politiken, efter att ha lett motståndsrörelsen under andra världskriget, från sin lilla by Colombey-les-Deux-Eglises på den franska lantliga Champagneslätten var det inte någon missnöjesledare à la Mogens Glistrup eller Donald Trump som tog makten i Frankrike. Men det råder ingen tvekan om att både han och hans anhängare var trötta på den franska partipolitiken, på parlamentets politiska oförmåga och på svaga regeringar som byttes ut på löpande band. Många europeiska ledare var rädda för att de Gaulle var en ny diktator à la general Franco i Spanien.

Missnöje är ju förstås legitimt som fenomen i en demokrati, och inte bara det, missnöje är själva grunden för en förändring. Förutsättningen är dock att missnöjet artikuleras konstruktivt, att det samlas ihop och syntetiseras och att det sedan kanaliseras in i det politiska systemet på ett sådant sätt att det blir föremål för riksdags- och regeringsbeslut. Inte för att dessa beslut måste gå de missnöjda till mötes, men för att frågan skall prövas då den formats av konfliktstrukturen och fått stöd bland en större grupp medborgare.

Oväntat nog för de flesta gjorde de Gaulle och det gaullistiska partiet just det som är ett partis uppgift i en demokrati – artikulerade, samlade och kanaliserade missnöjet med den politik som dittills förts i Frankrike. Och de gjorde det så effektivt att de Gaulle själv närmast fick politisk ikonstatus och gaullistpartiet fick 60 procent av mandaten i parlamentet 1968.

Det franska sjuttiotalet var sedan en skördetid, inte så mycket under gaullisterna själva som under president Giscard d’Estaing, 1974-1981, som kom från en mer liberal partigruppering. Plötsligt var Frankrike i takt med tiden igen. Men det hade krävts en samlande kraft som kunde göra något konstruktivt av missnöjet.

Vad som saknas i europeisk och amerikansk politik idag är vare sig missnöje eller starka ledargestalter. Lika positivt för demokrati och samhälle som ett starkt ledarskap är när det vänder missnöje till reformer, lika destruktivt är starka ledare som gör missnöjet till sin egen privata plattform.

Sådana ledare göder missnöjet därför att de stärker dem själva och deras makt, inte för att de är intresserade av demokrati eller av att utveckla samhället. Mot bakgrund av växande politiskt missnöje har vi för lite av Charles de Gaulle och för mycket av Donald Trump i europeisk politik.