Åkervall: Dags att sluta tävla om uppdragen

Ledare Artikeln publicerades

Hur många styrelseuppdrag mäktar en och samma person med? Det är en gammal diskussion, jag vet, men jag återkommer ofta till frågeställningen. Det är svårt att inte göra det. Var och varannan aktuell näringslivsperson sitta ju i minst två börsbolagsstyrelser, förutom att vara vd på något jättebolag. Och då kan man inte låta bli att undra: hur hinner människan med?

Titt som tätt bubblar frågan upp också i medierna, när någon högt uppsatt person inom näringslivet, facket eller politiken tabbar sig. Då brukar vi i regel förfasa oss över att vederbörande, förutom att ha begått något fatalt misstag, dessutom sitter i typ femton olika styrelser. Någon expert från Aktiespararna brukar uttala sig och fördöma och ekonomijournalisterna ondgör sig i sina söndagskrönikor.

Men sedan då? Tja, sedan händer egentligen ingenting. Samma lilla klick människor fortsätter att erbjudas nya styrelseposter (dessa tackar märkligt nog ja) och makten förblir koncentrerad till ett fåtal priviligierade. I huvudsak män i femtio- till sextioårsåldern med ett ursvenskt namn som Anders, Johan eller Lars, om man får tro stiftelsen Allbrights undersökning av svenska börsbolags styrelsesammansättningar (inget av de tio översta namnen på listan över de vanligaste namnen på styrelseledamöter är ett kvinnonamn eller utländskt klingande).

Finns det verkligen sådana här kotteribildningar – där några få män utgör den samlade makteliten i näringslivet - i andra länder, undrar jag. Eller är det bara i sådana här små länder som Sverige som det ens är möjligt?

Ordet styrelseproffs används ofta som benämning på någon som sitter i många styrelser. Men att samla på sig så många styrelseuppdrag som möjligt borde knappast betraktas som särskilt professionellt. Med det omfattande ansvar det innebär att sitta i en börsbolagsstyrelse är det svårt att begripa hur man anser sig ha tid och kraft att sitta på mer än en post i taget. Ändå finns det gott om Anders, Johan och Lars-personer som samlar den här typen av uppdrag på hög.

Ta den högaktuelle Anders Sundström, till exempel. Han har inte bara händerna fulla som styrelseordförande för Swedbank. Han är även styrelseordförande i KF:s styrelse, är ordförande för Folksams forskningsstiftelse, samt samordnar en statlig utredning om Bromma flygplats framtid.

Ta Lars Westerberg, född 1948. Han är styrelseledamot i Volvo, Sandvik, SSAB, Stena, läkemedelsbolaget Meda.

Ta Johan Carlström, VD:n på Skanska. Han sitter även i Sandviks styrelse. Alltså bara ett enda pluttigt styrelseuppdrag. Å andra sidan kan man tycka att uppgiften som vd för ett multinationellt bolag med tusentals anställda borde var tillräckligt för att hålla sig sysselsatt under dagarna.

Frågan är hur vi ska tolka det här samlarbeteendet. Är det uttryck för totalt förblindade karriärambitioner, en tävling? Eller är det en narcissistisk bekräftelse av den egna grandiosa självbilden om att ha uppnått obegränsad framgång och makt? 

Möjligen handlar det också om pengar. Att sitta i en börsbolagsstyrelse är en lönsam affär. Som styrelseordförande för Swedbank får man 2 350 000 kr om året, plus ytterligare en halv miljon för att sitta i bankens olika utskott. Arvodet för ordförandeskapet för KF är 800 000 kronor. Ersättningen för att sitta i Volvos styrelse är närmare en miljon kronor. Arvodet för att sitta i Sandviks styrelse är 600 000 kronor.

Kan man hoppas på en ny trend snart där styrelsemedlemmar faktiskt tar större ansvar och självmant drar ner på sina uppdrag? Och det vore så klart extra upplyftande om det skedde utan påtryckningar från Finansinspektionen.