Kultur&Nöje

Publiken svek hårdrockssatsningen

Det fanns en tid när pudelrocken fyllde arenor. Det kanske de fortfarande gör någonstans, men inte i Borås.

Kultur&Nöje

Därför är det kanske inte så förvånande, men mycket synd, att publiken inte kommer när arrangörer satsar på genren. De drygt sextio personer som var i Parkhallen i fredags fick se två band som förvisso inte överraskar musikaliskt, men som åtminstone gör det de gör med teknisk finess och stor scenutlevelse.

Kvällens kungar: Crystal Eyes. Boråsbandet som nu firar tjugoårsjubileum gjorde vad de kunde för att få den lilla publiken att känna sig som om de befann sig i ett större sammanhang. Vad det handlar om är förstås att spela för alla dem som har kommit och betalat för att se Crystal Eyes och inte fundera så mycket över varför inte fler har valt att göra det. Bandets frontman Mikael Dahl personifierar en sådan attityd. Med gitarrfingrar som en gibbonapa och kroppshållning som skulle göra en rugbyspelare från Nya Zeeland avundsjuk tar han över Parkhallen.

Att det är tight behöver väl knappast sägas. Fast det som ändå bör nämnas för alla som inte har sett Crystal Eyes på länge är att Dahl tycks ha knäckt Rob Halford-koden. Han har utvecklat sin sång till något extraordinärt. Om det svänger? Jovars. Om man gillar hårdrock från 80-talet. Annars är det mer tekniskt skickligt än engagerande.

När H.E.A.T kliver på scenen känns det mer som att sätta på radion. Visst finns här samma tighthet och samma bredbenta rockattityd, men till skillnad från förbandet känns det ganska påklistrat. Crystal Eyes spelar ju bokstavligt talat för sina kompisar. H.E.A.T har ett jobb som skall göras. Däri ligger skillnaden. Visst är Erik Grönwall klockren i såväl ton som pose, men det hade han varit även om han spelat med Lasse Stefanz. Det är så inrepeterat att det blir distanserat. Så dött att det knappt är live. När så den forne idolvinnaren skriker ”Hallå Borås! Vi har haft en jävligt rolig kväll!” i slutet av konserten och ett trettiotal i publiken svarar med en matt applåd är det symptomatiskt? och kanske till och med tragiskt.

Visst. Det vore lätt att raljera över inhyrda vakter och kravallstaket när det kommer sextio personer till en lokal som rymmer flera hundra, men även om det här var en felsatsning är den stora förloraren stans rockscen. Oavsett vad man tycker om hårdrock från 80-talet så var det här ett försök som var värt att lyckas bättre. Byt scen och försök igen.

Mikael R Karlsson

Artist:Crystal Eyes, H.E.A.T

Plats:Parkhallen

Publik:60

Bäst:försöket

Sämst:publikfiaskot