Kultur&Nöje

No limit – impar uppåt väggarna

Kultur&Nöje Artikeln publicerades

Krönika: En kvadratmeter duk kan vara stor, men en väggmålning på 500 behöver inte verka överdriven.

Tiden ger Jim Dines Pinocchio stans egna proportioner. Men storlek märks. Rent märkligt var hur en världselit gatuartister på några dar fyllde väldiga husväggar.

Streetartfestivalen sätter nog än djupare spår än skulpturbiennalerna – på fasader som kan stå i 30-40 år. Borås kan snart bli ”Den illustrerade staden”.

När Shai Dahan kom hit för tre år sen som etablerad gatumålare, var han den rätte att med sina kontakter sätta Borås på gatukonstkartan som pionjärstad.

Tagsklotter är inte tal om. Gatuartisterna är ofta fotorealister med drag av Caravaggio. Men de är inte konstens sista ord. Vi behöver också en egen genomreflekterad samtidskonst.

Dock har nog husägarna dragit en vinstlott, med värdestegring som följd, mental och ekonomisk. Konstnärligt är resultatet gott, av viss protestkaraktär. Energin och viljan är en vitamininjektion, ofta större än i gängse gallerikonst. Inga skandaler lär vänta.

Bästa bidraget är mest undanskymt, Etam Crus på Västgötagatan, med drag av en fräck Hockney-vägg. Från Polen är även Natalia Rak vars lätt kitschiga Ofelia på Arlahuset alls inte drunknar, utan som rödkindad kvinnosaksikon med inmålade vulvor i näckrosbladen.

Starkare är ECB:s teckning av en fårad man på husets uppsida, spontant tecknad utan skiss, liksom Nina Dahans ”love&peace”-bild av en kvinna med duva i famnen på Åsbogatan. Simple, den andre att ersätta stjärnan Blek le Rat, bak forna BT-huset vid Caroli församlingshem, fängslar i en stark abstraktion med mänskliga drag.

Brasilianaren Kobra fyller skickligt hushörnan vid Sandwalls plats med konkret färgglädje kring Nobel-medaljongen.

Stiliserat tagmåleri finns ännu i Peetas bild på Järnvägsgatan, nästan med Eva Hild-elegans i streetart, och boråsaren Appear37 skapar trygghet med kontrasten mellan kalla och varma färger i tunneln nedom GA-kyrkan. Ollios myllrande svartvita krumelurer i Knalleland har drag av 60-talets seriestrippar.

Motståndskonst skapar Carolina Falkholt längs motorvägen, en färgdröm vänd mot teknokraternas mardrömspassage tätt inpå hyreslägenheterna snett över vägen.

Ekta vid Alingsåsvägen såg ljuset i Ryssland (Malevitj och Matisses Jazz-serie) som nu speglas i hans nya art-brut-ideal.

Yngst tilltal finns nog i London Police?s joviala rymdgubbar inför gruvliga vapenattacker vid Källegatan.

De som lyckats upptäcka Cordals 40-tal cementdockor i skrymslen och prång stan runt glömmer inte heller deras utsatthet och djupa melankoli.

På en vecka har vi sett Borås få ett nytt ansikte utåt och ny egen identitet.

Nu skulle nya tagklottrare verka lika omogna som busskursvandaler.

Rolf Haglund