Det ankommer ju på en institutionsteater att spela och vårda klassikerna, så långt är det rätt. Men även om Shakespeares pjäser förvisso är odödliga, så är en och annan nog något mindre odödlig än andra, och Lika för lika hör till dessa. Shakespeareforskningen brukar räkna den till en grupp som benämns problempjäserna, bland annat för deras osäkra genretillhörighet, de är inte renodlade komedier eller tragedier. Det borde ju ändå kunna passa bra i vår av upplösta värden och falnande traditioner präglade tid, bara man kan få fäste för pjäsens komplikation och moraliska dilemma i denna tid.

Det går sådär vill jag mena, för jag undrar hur mycket gravitetiska hertigar, supermoraliska skitstövlar och kyska jungfrur en modern publik är beredd att ta till sig och hur långt man vill följa en handling som tar sin utgångspunkt i att en ung man och hans flickvän har legat med varandra så att hon blivit gravid vilket leder till att den unge mannen av den skenhelige skurken i dramat döms till döden. Det är en tung sättning för spelet kring hur den manliga maktmänniskan försöker utnyttja sin makt för att tvinga den dödsdömdes fromma syster, i bokstavlig mening from, hon är novis i ett kloster, till att ligga med honom för att rädda sin bror.

Det är givetvis en slem figur som gör något sådant, och meningen är väl att man ska se det här som en gestaltning av en rådande samhällsstruktur, en könsmaktsordning med manlig hegemoni. Men har inte diskussionen om denna samhällsordning hunnit bra mycket längre än till denna fyrkantigt upplinjerade konflikt? Jag tror den har det, vilket får pjäsen att kännas mycket gammal, ja museal. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att uppsättningen är ointressant, här spelas bra teater, även om Örjan Ramberg som hertig och munk suger åt sig mycket av scensyret där han framskrider i tung magnificens.

I rollen som den skenhelige sexutpressaren i mörk kostym och tunnbågade glasögon blir Jakob Ericksson kusligt lik vilken tysk riksbankschef som helst, en Savonarola som bryter samman i svindlande falskt självrättfärdigande konfronterad med sin kättja. Caroline Söderström i sin vita nunnedräkt fäller tårar som verkar alldeles äkta när den giftige Angelo kommer med vad hon tror är broderns huvud i en blodig plastkasse. Men den som verkligen briljerar är Fredrik Evers som den olyckligt vältalige och slingerbenta ölhunden Lucio, fräck, rolig och med fullödig publikkontakt.

Sceneriet är ett högt ljust rum eller snarare torg med klotter på väggarna, Dödssynd, Till salu, Begär och även Shakespeare. På golvet står det av någon anledning Kloster. I neon över alltsammans lyser stadens namn: Wien. I programbladet säger scenografen Magdalena Åberg att pjäsens Wien är en rå marknad och att neonskylten ska markera detta, samtidigt som pjäsen mot denna marknad ställer upp något absolut, en människa som säger: jag är inte till salu, min oskuld låter jag er inte ta ifrån mig.

I programbladet skriver också Ann Heberlein en lång artikel med rubriken En kvinnas värde sitter mellan hennes ben. Det är en märkligt oförsonlig text, där i princip alla män målas ut som talibaner. Frågan är om det alls skulle vara någon mening med att spela en pjäs som denna om det var så illa. Det visar sig ju trots allt att en maktfullkomlig sexistisk gris kan bättra sig. Även om det krävs en pompös hertig för att få honom till det. Och en ljuvt klingande gosskör för att förgylla evenemanget.

Christian Swalander