Kultur&Nöje

En rakare Alme på tredje

En av fanbärarna för västkust-vemodet är tillbaka. Joel Almes tredje album är hans mest tillgängliga och kanske också det mest flyktiga.

Kultur&Nöje

Där förra finfina Waiting for the bells försvann in i en delikat vägg av violiner, pukor, eko och fantasier om smäktande 70-talssoul är nya albumet mer direkt och lättare att greppa.

Almes hjärta klappar fortfarande för en tid då musiken var varm, fylld av stråkar och byggde på stora, genomträngande melodier. Crooners som Scott Walker, Jimmy Webb, Glen Campbell, Serge Gainsbourg och Mickey Newbury ritade kartan för hur dramatik skulle låta inom tidsramen för fyra minuter.

Två milstolpar för många generationssångare nu för tiden verkar vara Frank Sinatras Cycles och Watertown. Två känslodränkta utflykter i stråkpopens land. Bland annat så har Håkan Hellström pratat sig varm om skivorna. De är förmodligen fortfarande utskällda hos Ol’ blue eyes-puritanerna men två guldskatter för pop-aficionados. Sinatra ville hitta till yngre fans, vara en hipp farbror. Det som kom ut var det mest vemodiga, nakna och kanske bästa mannen spelat in och kom att spela in någonsin. Göteborgs-sångaren bär säkerligen med sig dessa album i bagaget ständigt. Hans högburna pop delar samma ambitioner, samma luftighet, samma vilja att nå någonstans.

Alme tjänar på upprepade lyssningar. Arrangemangen ska smakas på, rulla runt i medvetandet som en god whiskey. Men det finns ett problem mitt i all kompetens, eufori och minutiösa produktion. Låtarna drunknar lite i varandra, ingår i en för tjock massa utan individualister. De där specifika stunderna som aldrig lämnar hjärnbarken och spinner på i medvetandet som en speldosamelodi saknas en aning.

Vill man leta anakronismer är det som vanligt en rolig sport. The Clouds innehåller en Galveston-gitarr, If she never knew lånar Walk away Renees harpa, He would’t sing about you now byggs kring en slipad George Harrison-gitarr och så vidare.

En personlig favorit är balladen Lucky eyes – en solblekt tryckare för skolavslutningen som fångar en svensk sommars samtliga känslolägen. Fyra minuter där allt sitter perfekt, från den nostalgiskt drypande texten om en svunnen kärlek till den finaste akustiska gitarren den här sidan om Jojje Wadenius.

Joel Alme är fortfarande ett av Pop-Sveriges intressantaste namn. En kompromisslös artist med många nostalgiska ben i kroppen. Ett lite svagare album är fortfarande starkare än många andras.

Fredrik Söderlund