En allmängiltig berättelse om ensamkommande flyktingbarn

1939 gavs ett hundratal judiska barn i Wien möjligheten att få en tillflykt i Sverige. Kraven var dock att de kom ensamma, att de omvändes till kristendomen och att föräldrarna inte försökte komma efter. Två av dessa öden skildras i föreställningen Räls på Folkteatern.

Scenen är en avskalad järnvägsstation. Två bänkar i mitten. Uppfällbara väntstolar i hörnen. Järnvägsrälsar projiceras på filmdukar. Här möts Emil (Dag Malmberg) och Alice (Sara Wikström) sent i livet. Trots att de båda var med på samma flyktingtåg 1939 har de inte mötts tidigare. Nu berättar de sina livshistorier för varandra.

I deras resväskor finns denna gång inte förnödenheter inför resan. Istället finns där minnen och handskrivna brev. Liksom i författaren Elisabeth Åsbrinks tidigare fackbok Och i Wienerwald står träden kvar, som vann Augustpriset för bästa fackbok 2011, är också Räls baserad på brev från föräldrar vars barn åkte med flyktingtåget till Sverige.

Dag Malmberg och Sara Wikströms lyckas i sin dialog skildra två öden präglade av ensamhet och främlingskap. De är två tysta offer vars historier sällan berättas på bekostnad av de mer dramatiska händelser som utspelades under andra världskriget.

Mellan scenerna träder en kör in som ger bakgrund till händelserna och läser upp citat från ett möte med bland annat Hermann Göring och Joseph Goebbels strax efter Kristallnatten 9 november 1938. Det ger autenticitet. Med all önskvärd tydlighet poängteras att detta är ett undersökande av vår gemensamma historia vars (järnvägs-)spår leder bakåt och framåt.

Men Räls är framför allt en allmängiltig berättelse om ensamkommande flyktingbarn och det nya landets ovilja att förstå deras behov av omsorg och tröst. För de judiska flyktingbarnen fanns ingen ledig famn och frågan hur vi tar emot dagens barn hänger obesvarad i luften.

Carl-Magnus Höglund