Kultur

Viktiga historier som inte får glömmas bort

Kultur ,
Foto:
Johanna Holmström.

En roman om kvinnor på mentalsjukhus som behöver skrivas om och om igen. Men Annika Koldenius saknar nerv i Johanna Holmströms vackra prosa.

Själarnas ö

Genre: Roman

Författare: Johanna Holmström

Förlag: Norstedts

Det börjar så bra. I inledningen, där Johanna Holmström talar om hur hon hittat fram till historien om kvinnorna på Själö, finns en saklig nerv. Kvinnor och mentalsjukhus. Läkarnas makt och detta experimenterande på och tuktande av kvinnors kroppar. När Johanna Holmström sedan börjar berätta om sina kvinnor, så finns inte den nerven kvar, utan snarare en melankolisk och uppgiven romantisk prosa. Det är synd.

“Själarnas ö” består av tre delar, som alla har kvinnor som berättare. Det gemensamma är platsen de kommer till: mentalsjukhuset Själö. Det är Kristina, som 1891 dränker sina två barn för att hon inte orkar ta hand om dem; Elli, som 1934 begår brott och är för livlig; och sköterskan Sigrid, som vill vårda dem och som också en gång drabbas av livets olycka.

Johanna Holmström har ett vackert och långsamt sätt att skriva. Ibland drabbas jag av läsleda när historien inte är på väg åt något särskilt håll mer än att beskriva den apatiska vardagen på sjukhuset. “Själarnas ö” är en habilt skriven roman, inget som skaver och inget som gör motstånd. Men jag saknar nerv! Att läsa en sådan här historia borde göra ont, men det gör det inte. Bara vid ett fåtal tillfällen värker det till och blir precis så där omskakande så att man knappt kan läsa. Men det borde varit fler, känts mer.

Men! “Själarnas ö” är kvinnohistoria som måste skrivas också på skönlitterärt vis. Så det måste jag ändå tacka Johanna Holmström för. Tack för att du hjälper till att inte låta dessa historier glömmas bort.